Första semestervardagen...
...lägger jag nu till historien. inte den bästa semesterdag jag haft precis. Tankarna går; jag har ätit för mycket under hela dagen. Hatar att jag fyller upp så mycket med frukt. Förbjöd det länge och fortfarande har inte känslan av bristande kontroll gett med sig när jag äter frukt. Blir ledsen, arg på ångesten. Men idealiserar inte heller mitt forna jag lika mycket som innan. Jag mådde minst lika dåligt innan innerst inne. Det var inte en hållbar livssituation jag hade. Nu önskar jag bara att min värld kretsade kring annat än mat, vikt, ångest.
Jag vill åter kunna känna glädje i det lilla. Kunna leva en enda minut utan självkritiska tankar och komplex. Jag vill vara närvarande, finna det goda i livet igen. Känna himlastormande lyckliga känslor. Min sambo frågade mig innan om vi skulle åka och dansa imon. För några år sedan hade svaret varit givet; självklart!!! Nu var min första tanke "aldrig i livet" andra tanken "orkar inte, vill inte, sluta vara jobbig och komma med en massa jobbiga förslag!" Tredje tanken var att "jag önskar att jag ville dansa, tänka och vara annorlunda..spontan, full av livslust och kärlek.."
Men nej. Kärleken inom mig har ändrats till förakt och hat. Den har centrerats, blivit ego, fokuserar bara på mig. och hatar mig. Jag kan inte fullt ut delta med andra, inte ens min livskamrat. Mitt självförakt tar upp all plats och tillåter mig inte att njuta.
jag kämpar varje dag, äta regelbundet, som om det är lösningen på allt. och så tvivlar jag, men det är för sent. Jag har nu slagit in på den här vägen och orkar faktiskt inte vända tillbaka. Nu är det bara framåt som gäller.
Men fan vad ont det gör.
Att börja äta regelbundet är ju en bra bit på vägen, men är väl inte lösningen på allt. Nu vet jag inte riktigt varför du fick ätstörningar och vad du varit med om i ditt liv. Man brukar ju inte bara få ätstörningar av inget. Men man önskar att man kände livsglädje, hade lust att göra saker. Men nä det enda som finns i skallen är mat och vikt. Nä jag kan inte göra det och det för jag väger för mycket. Och så har jag egentligen alltid tänkt under min tid som ätstörd. Kanske inte under mina anorektiska perioder. Vilket är så sjukt. För då tror jag på nåt sätt fortfarande att allt är så mycket bättre när jag svälter och är mager. Men vad ska jag säga, under de perioder jag varit mager har jag gjort massa saker. Speciellt innan panikångesten kom. Nu menar jag inte att det är bra att svälta. För det är det inte. Men min sanning är att när jag har svultit och varit mager har jag gjort massa saker, då har jag inte suttit hemma som nu. Är väl därför jag kan längta tillbaka till det. Men vet ju att det inte är nåt att längta tillbaka till. Utan att det enda rätta är att äta normalt och vara normalviktig. men tankarna snurrar ju runt. Och det är ju inte alltid friska tankar i min skalle även om jag önskar det. Men klart min dröm är ju att bli fri från detta fängelse och börja leva igen. Du frågade vad jag hade för tro på framtiden. Jag fick mina äs när jag var 16-17 nu är jag 34. Är sådan lång tid att jag knappt minns hur det är att leva utan ätstörning och ångest. Men är klart som sagt att jag vill bli fri. Men vet inte hur det ska gå till. Visst att börja äta normalt. Men hur får jag bort alla tankar?? För även om jag åt
normalt på capio hade jag samma sjuka tankar. Vill bara få bort dem. Men hur gör man?? Vill öppna skallen och plocka ut alla sjuka tankar och lägga in friska bra tankar i stället. vore ju bra...
Håller andan när jag läser ditt inlägg, det är som om du varit inne i mina tankar och rotat. Precis precis så känner jag, exakt likadant. Stor kram till dig
