Att inte orka med sig själv
Ibland så tror man att andra människor bara genom att slänga en blick på en ser rakt igenom en och ser samma sak som man själv ser i sig själv: en totalt misslyckad, ful, anskrämlig person.
En annan sak som slagit mig är att för mig är "normal" ett oerhört skrämmande ord. Att vara normal... ingen speciell... tråkig... tjock. Det är de parallellerna jag drar direkt. Jag är numera helt normalviktig. Varför i helvete ska det vara så svårt att acceptera??? Men fasiken, jag jobbar stenhårt på det. Jag vill bara slippa ångesten... slippa en dag utan att ångesten är så stark att jag skadar mig själv. Jag brukar bita mig själv, hårt i handlederna och på fingrarna. så hårt att det känns som jag ska bita av en bit av mig. Nä, ska inte skriva om självskador. Jag tror att det kan vara triggande och det är det sista jag vill.
Normal. Piss... tråkig. ful. vart kommer min ångest ifrån? Vill bara ha bort den. Varför övermannas jag av mina känslor? Min psykoterapeut har sagt att jag måste försöka att vara kvar i ångesten, känna känslan, inse att den går över. Jag har övat på detta och känner då ofta att jag är: trött, uttråkad, hungrig, kärlekskrank, ledsen, ensam... typ så. Men då blir ångesten värre för varför känner jag så??? Jag blir rädd att mitt liv med sambon inte är vad jag egentligen vill! Jag blir rädd att ensamheten och ledsenheten kommer käka upp mig så till den milda grad att jag faktiskt gör något drastiskt.
men framförallt är jag rädd att aldrig komma ur det här.
vet att det egentligen inte sitter i vikten. men var glad att du i allafall är normalviktig. men vet att det inte är lätt. jag har blivit överviktig och önskar bara att jag kunde vara normalviktig. att jag en gång varit underviktig är overkligt. men om man hetsäter och hetsäter blir man tyvärr tillslut överviktig. vet att det inte tröstar dig.men du behöver inte gå ned i vikt som jag. för min kropp mår inte bra av den vikt jag har nu.
angående London har jag varit där två ggr. första gången när jag var barn och utan dessa problem. Andra gången var jag där 2006 med mitt ex. Var en mardröm för mig. Att lida av panikångest i den stan, shit. Mitt ex fick typ släpa runt mig för jag hade sådan panik hela tiden. Så mycket människor. Är en fin stad men jag kunde inte uppleva den för kunde knappt stå på benen av paniken. Nu hoppas jag inte att du ska ha det så där. Utan hoppas du kommer kunna vara där och må bra och njuta av staden. kram.
