Tack Anni för att du ställde den enkla frågan om varför min sambo inte kunde lagat maten igår, som han ju faktiskt tagit upp från frysen. Jag går här i min slutna värld (eller ja, jobbet har jag ju också såklart!) och känner mig inte värd varken det ena eller det andra.

Hur många gånger har jag inte tänkt att jag skulle vilja ringa en av mina kollegor (som jag känner väl) nån helg och träffas och "snacka skit"? Massor med gånger. Men jag vågar aldrig, jag tänker att "då känner hon sig säkert tvingad att tacka ja, hon vill egentligen inte" osv. Eller hälsa på min bror och hans familj. Tänker samma sak där, att de skulle uppleva det jobbigt och som att jag tränger mig på..



Skulle nog allt kunna skriva ett mastodontinlägg om det här.. men jobbet kallar, frukosten är i magen. Det är dags att göra sig iordning.

Jag är en ganska ensam person just nu faktiskt. Och det säger jag inte för att få några sympatier eller så! Men jag är faktiskt det. Umgås egentligen aldrig med någon annan än min sambo. Varför har det blivit så?? För några år sedan, på gymnasiet och åren därefter, hade jag ett jättestort umgänge. Mina vänner betydde allt för mig. Jag vill ha vänner. Har ett behov att ventilera och få lyssna på andras "bekymmer" och tankar.

Men nu samlas allt nånstans inombords.

Måste iväg, kram fina underbara ni<3