Vad kan man kräva egentligen?
Jag har funderat på det där med min sambo... jag vet inte vad man kan kräva egentligen..?! Som igår i affären, vi stannade mellan några hyllor (på godisavdelningen.. hah!) och jag började gråta, för mina känslor var så övermäktiga.
Jag slängde ut krokar till honom, ville så förtvivlat gärna att han på något sätt verkligen skulle kunna bryta sjukdomens skrikande ångest och beslutsamhet. Men det verkar bara som att man själv kan det?? Det är ju så jäkla svårt att säga "gör så här snälla". Men jag berättade vad jag tänkte och kände i den stunden (och hade gjort så under dagens gång så han borde inte blivit alltför överraskad om man säger så).
Jag berättade vad ätstörningen matat mig med hela dagen och hur jag inte orkade stå ut längre, och på något sätt kom väl beslutsamheten i min kapitulation fram också antar jag. Att jag hade bestämt mig för att det inte gick längre utan att "vräka".
När man mår så dåligt som jag gjorde då så är det lätt att saker och ting slinker ur en typ som jag sa till honom att "det kommer ju kännas jättegott för dig med middag sen efter att du har varit ute och sprungit" (hulk hulk tårar rinner)
"Jamen Jenny, jag kan ju inte stanna hemma och sluta leva mitt liv bara för att du mår dåligt!"
Sen kom jag inte riktigt ihåg hur han sa men något i stil med att "jag vet att du tycker det är jobbigt att jag springer, men jag kan ju inte ha dåligt samvete för det" eller nåt sånt.
Det som hände då var att jag bara mådde ännu sämre, och ensam, ensam, ensam... och lämnad i ätstörningens våld på något sätt. Som att ätstörningen fick bekräftat för mig genom min killes ord hur j-a dum jag faktiskt är och vilken dålig sambo jag är och att jag bara förstör hela tiden. Och att hetsen var det självklara alternativet.
Jag ville att han skulle sagt värmande saker, fått mig att förstå att jag är älskad, att han finns där för mig i ur och skur! Och jo, jag vet självklart att han inte kan läsa mina tankar (tårar ser man ju dock)... i alla fall: I en ångestattack så kan man ju oftast inte diskutera, eller hur? inte heller orkar/kan man be om det man VERKLIGEN behöver. Motparten upplever att en konflikt är på gång, man verkar ju provocerande och säger klumpiga saker som jag gjorde ang middagen.
Men i själva verket så är känslorna helt upp och ner inom en och man är ju absolut inte ute efter att såra den andre, men saker och ting bara bubblar ur en. TROTS att man inte är i stånd att diskutera NÅGONTING överhuvudtaget. Men vill bara att personen ska FATTA det och ta hand om en, bry sig om en, säga snälla saker osv.
Å.. äsch.. jag bara babblar på.. ska sätta punkt nu. Men ni förstår säkert hur jag menar.
Vill önska er en god morgon och ska kika in till er nu @-->--
Det du gick igenom igår var helt normalt gumman <3 Återfall är en del av tillfrisknandet, det vet du...
Min väg bort från bulimin, kolla gärna in!
åh, förstår precis hur du menar!!
du har verkligen beskrivit en händelse som jag tror många kan relatera i och förstå hur tankeverksamheten går.
Mångamågna kramar <3
Kämpa, kämpa på och njut av en härlig Söndag!
kämpa <3
I en perfekt värld blir man alltid bemött korrekt och precis så som man verkligen behöver just då. Önskar så att din sambo hade ställt sig och hållt om dig men frågan är om du hade tillåtit det. Jag vet inte om jag hade klarat av det iaf även om hela jag hade skrikit efter det.
Ledsen för din jobbiga dag, hoppas idag varit bättre. Tänker på dig.
Kram
Hoppas dagen har varit bättre vännen. Dessa svackor, att de ska förstöra så mycket. Vet själv hur svårt det är när man hamnar i en ångest situation bland andra. De kring en vet ofta inte hur de ska hantera det även om de är insatta i ens situation. Kan du be honom att hantera situationen annorlunda om ni hamnar i den igen. Att han ska frågasätta äs och få dig att tänka klart igen?
Kram på dig fina fina gumman.
Det tycker jag faktiskt inte var helt ok, inte att lämna dig ensam när du mådde så dåligt och faktiskt förmådde uttrycka det också. Din kille hade kunnat avstå från att springa en dag. Men jag förstår ju att det inte alltid är lätt att vara anhörig. Ibland tvingar jag min man att ta om av maten fast han är mätt om jag upptäcker att jag ätit mer än han. Och han gör det faktiskt utan att knota...
Hoppas den här dagen har varit bättre!
Stor kram
Du är INTE ensam i att känna som du gör...
Följer din blogg och känner igen mig i mycket av det du skriver.
Kämpa!!!!!!
Åhh söt....
Det är SÅ svårt att vara anhörig till en person med en ÄS... för de har rätt, de har SITT liv och kan inte anpassa den efter våra sjukdomar.
Den kan anpassa sig efter OSS, men det är inte samma som att anpassa sig efter det sjuka och själva sluta leva - bara för att delar av oss inte gör det - ÄN.
Så det enda man kan kräva är förståelse, en vän som lyssnar och finns, en som försöker.
Har din kille följt med dig till något av dina samtal någongång?? Det kan annars vara något bra!! Hett tips från både mig och min A <3
Kram
Hoppas du har en bra dag idag.
Kram
Finaste Jenny! Jag lider med dig och önskar jag kunde göra något! Jag tycker fortfarande att du ska söka till mora,,
Ta hand om dig vännen massa kramar
Jag känner igen mig i hur det var för oss när jag var sjuk. Hur svårt det kunde vara med kommunikationen. Självklart vill man ju inte att den andra ska ge upp sitt liv och sina intressen, men det var jobbigt när han motionerade etc. Det gäller att hitta någon slags balans. Jag var tvungen att inse att jag behövde att ha uppehåll från träningen pga min sjukdom, men att han faktiskt tränade på ett helt friskt och sunt sätt.
Tror det var ett bra andningshål från sjukdomen för honom att ta sig iväg också faktiskt.
Har du berättat om denna blogg? Ska du inte göra det? Klart det känns läskigt, men vad är det värsta som kan hända..? Läser han den kommer han ju förstå sjukdomen på ett helt annat sätt. Läsa de tankar du inte vågar säga till honom i rädsla att låta bortskämd, krävande och dum. Du kan berätta att du har en dålig period, utan att behöva säga det till honom rakt ut. Du kan skriva vad du har för behov, utan att känna att du ställer direkta krav på honom. Förstår du vad jag menar?
