...vi umgås inte längre, vi kände varandra genom en annan kompis som flyttat, stadgat sig och fått barn osv. Ja, ni vet hur det är när vuxenlivet tränger sig på.



Ett halvår efter att jag drabbats av ätstörningar så träffades vi på en större fest. Den kvällen berättade hon för mig att hon lidit av ätstörningar i halva sitt liv (hon var då 30 år och fick anorexi som 11-12åring tror jag det var).

Vidare berättade hon för mig att pga frekvent kräkande så hade hennes matstrupe frätts sönder(!), hon hade tvingats tilll en operation där matstrupen byttes ut mot en i plast! (Om jag kommer ihåg rätt material, men det är skitsamma egentligen för ni förstår ju ändå vidden av det hela..)!

Alltså...

!!!!!!!!!

Fy fan rent ut sagt. Men så illa kan det alltså gå. Jag kräktes inte på "den tiden" och hade inte accepterat att jag hade problem med maten, så då tog jag inte till mig av det hon sa, jag tänkte att "det där drabbar ju inte mig".

Men nu funderar jag desto mer på det. När jag kräks så kommer det i princip ALLTID med lite blod och efter kräkandet värker halsen. Inte så konstigt nej... Jag har lyckats minska mina hets- och kräksessioner med en fjärdedel ungefär. Och då menar jag fullt ut; dvs INTE ersatt dem med svält/för lite mat/kompensation/kräkningar av måltider.

För allt är inte svart eller vitt, allt eller inget. Det funkar inte så.

Ska vi verkligen komma ifrån hetsätning så gäller det ALLTID att bryta svälten och kompensationen. Det är "the only way". Vi kan aldrig klandra oss själva för att vi hetsäter, så länge vi svälter/hårdtränar/kräker. För dessa FÖDER hets. Det är bara så. Att acceptera det är svårare än vad jag nånsin trott...

I alla fall. Jag tänker mycket på den här tjejen och jag känner djupt för henne. Helena, du finns i mina tankar.

<3