Energier

Föräldrasåret... när ska det läka?

(Jag varnar för djupa tankar!)

Nu när jag lever med en fördomsfri, prestigelös och lugn man så blir det så tydligt för mig när jag träffar mina föräldrar vilken annorlunda energi de sprider omkring sig och hur den påverkar mig... deras energi är liksom inte riktigt bra för mig. Faktiskt inte det minsta bra för mig!

Deras energi är (förutom en hel del positiva saker såklart) även fördomsfull, utseendefixerad, kravfylld, nervös och otroligt OTROLIGT dömande... Misstolka mig inte, jag älskar dem ändå. Men jag skräms av hur snäv världsbild de har och med vilka ögon de ser på andra. Hur hårt de dömer andra, hur viktigt utseendet på andra är. Och hur viktigt det är att kommentera det. Det var min vardag innan, så jag såg det inte då.



Jag förstår nu att detta haft stor betydelse för det Jaget som jag utvecklat. Som lade grunden till att jag blev sjuk i ätstörningar. Och jag ska göra mitt bästa för att förlåta mig själv för det.

Denna energi har liksom bidragit till att skapa en osäker tjej som känt sig oduglig hela sitt liv, trots att hon varit precis det motsatta... Kanske bäst att förtydliga att jag tror att både miljö OCH arv påverkar att man drabbas av ätstörningar (självklart är det inte enbart min uppfostran som gjort att jag drabbats, jag skyller liksom inte en sådan sak på mina föräldrar).

Men alltså hörni, avslutningsvis och summa summarum; vilken FANTASTISK man jag har i mitt liv! Hur mycket han lärt, och fortfarande lär, mig. Den lugna och fina energin han sprider omkring sig...

Och jag är tacksam för att jag inte ärvt den dömande sidan och trångsyntheten av mina föräldrar (hoppas jag iaf att jag inte har... haha!). Jäkligt tacksam<3

Tack=)



Det är underbart att ha iller, och jobbigt. Dom är nyfikna, pigga, glada och busiga. Dom är sociala och gosiga.. och dom blir inte alltid helt hundra på lådan, dom kan klättra och dom älskar att gräva (ur blomkrukor) och är lite småklumpiga så dom puttar ner saker. Så det är blandad kompott. För mig är det positiva övervägande=) Det är lite som att ha en kattungeblandat med hundvalp... Som jag nämnde så går dom på lådan. Men inte alla alla gånger. Vi har dock lyckats rätt bra så så länge det är rent så håller dom sig där.



Åh vilken ras har ni? Jag var och hjälpte en kompis att ställe ut beaglar åt en av hennes vänner.

Oj, vad detta inlägg fick mitt hjärta att hoppa till. Jag upplever EXAKT SAMMA SAK med min mamma (pappa bor jag inte ihop med och har aldrig gjort.) Jag älskar min mamma men hon är FRUKTANSVÄRT dömande och utséendefixerad, och jag mår verkligen dåligt när jag ser henne så. Jag har blivit tvärtom och är absolut inte det, dock är jag superhård mot mig själv gällande utséendet. Pappa och min kille däremot, dom är inte dömande någonstans, och deras energier får mig verkligen att må bra och känna mig tillfreds. Mamma är min bästa vän, men ska jag vara ärlig så ger hon mig väldigt negativa energier. Det känns aldrig som att jag duger inför henne, att jag måste se smal ut och sådär. Dessutom triggar vi varandra till att vara destruktiva och äta vilket inte är så bra heller. Jag tror verkligen att mamma har en stor bidragande faktor till min ätstörning, även om jag inte klandrar henne. Jag har en hatkärlek till henne trots att jag är fruktansvärt beroende av henne och hennes bekräftelse.

Förhållandet till föräldrar är så svårt. Jag kan bli avundsjuk när jag hör kollegor berätta hur de pratar med sin mamma och sina syskon varje dag. Vi hörs kanske någon gång i månaden. Och varje gång känner jag mig tvungen att ta på mig skölden och gå i försvarsläge. Det enda positiva är väl att det går att dra lärdom av det och vara annorlunda med sina egna barn.

Vad bra att du har en så bra man och ett bra förhållande till honom. Och han är ju din familj nu!

Kram

Håller med Anni. Det där med föräldrar är svårt som attans och de påverkar en så djupt att det nästan är omöjligt att förstå. Ändå lägger man det på sig själv att se till att relationen ska fungera och man sätter på må bra-masken.

Hoppas du hittar nått fint på Väla, de har ju byggt om en massa har dock inte själv varit där än.

kram

Sv: Ja, jag var väldigt ung när det började (12-13 år). Men jag har också varit väldigt snabb i utvecklingen. Jag fick mens när jag var 11 och var faktiskt färdigvuxen när jag var 12 (var 1,68 cm då med)..



Vad "skönt" ändå att det började sent för dig, eftersom det känns som jag blivit rånad på alla tonår. Fast jag vet att du kanske inte tänker likadant, och "skönt" låter faktiskt helt fel.



Det här inlägget känner jag igen mig otroligt mycket i. Min mamma (inte min pappa dock) är otroligt utseendefixerad. "Han är ful.." "Hon är tjock.." "Ju smalare man är desto snyggare sitter kläderna, så är det faktiskt!"... Listan kan göras lång, och det är först nu som jag reagerar på alla såna kommentarer. Tror det är därför jag alltid sökt mig till pappa, och när jag fått välja har jag flyttat helt till honom (då var jag 15-16). Jag ska nog inte kommentera andras utseende alls när jag blir mamma.



Tack för lyckoönsningarna förresten! Hoppas på medicinen jag med! KRAM!

Sv: Där ser du ju! Du börjar redan ta över kontrollen över ditt liv! Det är bara o fortsätta så kommer det gå hur bra som helst..

Ja, det var inget, jag säger bara vad jag tycker och jag tror på dig o tänker stötta dig länge länge! kram!