Lördag
För under de senaste veckorna så har hetsen tappat mer och mer betydelse för mig. Jag ser den som det den är; dvs ett otillräckligt verktyg för att ge mig ett liv värt att leva. Ett okonstruktivt sätt att hantera känslor och livet, som på sikt för mig allt djupare ner i depressionens mörker.
Och fy fasen vad ont det gör att ha genomskådat detta! All tid, alla pengar, alla skamkänslor som den förbannade hetsen kostat mig. Fy fan!
Och detta i sin tur har lett till att jag faktiskt känner sorg.
Ja, SORG! smaka på den..! Det är ju så himla TOMT helt plötsligt när mitt vanliga sätt att hantera verkligheten, och framförallt fly bort från verkligheten, mitt dagliga sällskap, har tappat sin styrka och makt över mig.. Nu ser jag liksom sanningen i vitögat: "Ja, Jenny, du är allvarligt sjuk och sjukdomen tar sakta men säkert dina levnadsår ifrån dig".
Ett efter ett.
Jävla skiiiiiiiiit.
Fucking förbannade ätstörningsskit!!!
På tal om annat;) helg igen..! Till skillnad från föregående helg har jag inget planerat. Och, hör och häpna, jag tycker faktiskt att det är TRÅKIGT. Som sagt, ätstörningen har sysselsatt mig tidigare, men nu, nu ser jag bara tomheten den lämnar efter sig. Alla vänner jag mist osv. Men jag lipar inte över detta underbara ni. Jag kommer ta mitt liv tillbaka, vänta bara!
Kram på er
Vad glad jag blir! Att du "lyssnar" på min, visserligen egna - men empiriskt testade! - teori... Vi kan väl välja att tro att det är så?
Och du, jag blir glad att läsa att du skriver ner smärtan och sorgen också. För det tyder ju på insikt. Och utan den kan man aldrig lyckas lämna detta bakom sig. Jag tror vi måste låta det göra ont; att det är en sund smärta, till skillnad från den andra vi utsätter oss själva för. Och att gömma sig i svält/hets-dimma funkar ju uppenbarligen inte. Som du säger: det tar bara livet ifrån oss...
Men mest glad blir man av sista meningen :-)
Ha en så bra helg du bara kan nu!
(och om den inte blir bra - tänk på alla bättre som kommer att komma, bara du kämpar vidare. det kommer att fixa sig!!!)
.... och jag vet att du kommer klara det vännen. Livet finns därute, och det hoppas på att du kommer ta dig dit snart.
KRAM!
Det kommer du göra! :D
Jag håller så med dig om det du skriver SORG, stor sorg för mig med när man INSER! Det är till att försöka bearbeta den sorgen och gå vidare och försöka bli av med bitterheten om den uppstår (det har den sannerligen gjort hos mig..) Det blir en annan sorts självdestruktivitet att vara bitter och det fortsätter att ta av livet, så det måste jag verkligen hitta en väg för att kunna släppa. Lättare sagt än gjort.. Mycket klokt inlägg!! Hoppas du får en bra helg! Kramar
Det är klart att du kommer att ta ditt liv tillbaka. Sorg hör till livet och den måste man lära sig att leva med, utan att skada sig själv. Det är svårt, men det går! Andra kan ju.
Kram
Du SKA ta tillbaka DITT liv!!! Äs får inte sabba mer! Det GÅR, jag vet det!
Stor kram <3
Hej och välkommen eller vad säger man? Du är ju inte ny men ja. Alltid trevligt att veta vilka folk är oavsett. Har faktiskt läst din blogg också.
Angående sorgen du känner... jag har haft samma tomhet när jag under en period inte fick "hjälp" av självskador. Vad skulle jag nu göra för att hantera, vad skulle nu hända? När det gick att se att det enbart var destuktivt, att det enbart förstörde livet i långa loppet. Tyvärr återkom "hjälpen" (stjälpen). Jag hoppas den inte gör det för dig. Eller, jag hoppas du är stark nog då att säga nej oavsett. Eller stark nog att aldrig ens prova för att se om det är som det brukar.
Angående ovisshet eller ej. Ja, det känns ovisst så tillvida att jag inte vet vad jag ska göra, hur behandling ska fungera, vilken behandling som ska fungera. Jag är däremot inte helt säker på det här med att jag vet vad jag vill, egentligen. Eller alltså, jag vill inte det här. Men vad som är något annat vet jag inte eftersom det var så många år sedan jag var där. Jag vet inte hur något annat känns eller fungerar och har således svårt att riktigt önska mig dit, det är alldeles för diffust.
Jag ses inte som deprimerad av vården. Inte ren depresionsdiagnos. Mer nedstämdhet. Jag medicineras inte av egen fri vilja efter ett par försök som gjorde mer skada än nytta. Jag blev också starkt traumatiserad när jag låg på avdelning och tvingades ta mediciner. Jag vet också att ungefär alla mediciner gör att man går upp i vikt och jag klarar inte det som det är nu. Jag medicineras inte alls nej. Har atarax hemma men ja.. jag tar den inte och inte fungerar den så värst om ajg skulle göra det.
