Mår inte alls bra för tillfället. Försöker verkligen peppa mig själv och se det som jag gör som är i "rätt riktning" mot mitt tillfrisknande och det jag gör bra ("bra" är för övrigt ett lika svårtolkat ord som "nöjd" när man lider av psykisk ohälsa). Men jaja, ska inte snöa in på överanalys av ord som vanligt.

I vilket fall som helst; det är inte lätt att försöka se positivt på det jag gör, när allt jag gör varit förbjudet så länge.



Jag ser med fasa framåt mot mitt tillfrisknande (istället för att leva i nuet). Hur dåligt jag kommer att må, hur min kropp kommer att kännas *brrr*, alla kommentarer kring hur "frisk" jag ser ut osv. Ååå...:( Därför blir jag aldrig glad över kommentarer kring min kropp oavsett vad de handlar om; det innebär att folk kommenterar oavsett om det är upp eller ner man går. Istället för att lämna mig ifred.

Men... varför spelar det så stor roll för mig? VILL jag inte ha en kroppsvänlig vikt, se frisk ut och orka leva?

???

Alltså aaahhrrrggg..! Just nu är jag bara så förbaskat evinnerligt trött på att vara deprimerad, jag ser åren rinna ifrån mig (jag fyller snart år, det påverkar mig.. sedan jag blivit sjuk har det inte längre varit roligt, för varje år som jag firar med monstret känns falskt att fira), och jag känner mig som att jag håller på att kapitulera. Till ätstörningens fördel. 

MEN: Varför åt jag då frukost i morse? Det talar ju för att det ändå finns något inom mig som orkar, som kämpar. Men ibland känner jag bara att jag inte är med på tåget som den kraften kör.



Ska jag bli den som hoppar av en station för tidigt? NEJ jag kommer fortsätta kämpa, det vet jag. Oavsett hur ont det gör. Jag måste.

Jag måste:(