Att äckla sig själv
För jag vill att ni i samma sits därute ska veta det; det ÄR INTE så lätt och enkelt om man kanske ibland får det att framstå i bloggen. Jag är inte perfekt och det flyter inte på så himla göttans hela tiden. Nej. DET TAR EMOT. Igår höll jag på att dö lite inombords varenda gång min kollega tvärsöver mig vid lunchbordet tittade på min tallrik och mig när jag åt. Eller när någon ställde en fråga till mig så jag var tvungen att svälja snabbare än jag kände mig bekväm med.
Dock vill jag skriva om att jag klarade det, både för att peppa er och mig själv! För jag har ärligt talat inte kommit så långt än att jag kan KÄNNA att det jag gjort/gör är bra. För mig har det ju så himla länge varit en svaghet att äta, något farligt och hemskt jag haft fobi för, så det tar emot och skriker inombords t o m bara jag SKRIVER om att jag ätit.
Men jag gör det för att intala mig själv att det är rätt väg att gå. Jag gör rätt. Även om jag gråter inombords.
_____________________________________________________
Är bjuden på födelsedagsmiddag imorgon kl 16:00, svår tid.. är alltid som tröttast då. Snälla får jag ställa in den här helgen och tillbringa den i en hetsbubbla där ingen når mig??
Du FÅR vara stolt över dig själv. Nej, du SKALL vara stolt, för det du gör är riktigt riktigt starkt. Heja dig!
Och nej, du får inte ställa in middagen. Iväg med dig!
Kram
Det låter inte som allt är en dans på rosor tycker jag! Och sen så är det väll även så att för dig är det en ENORM prestation att ta sig igenom måltider. Det är okej att säga och känna att "dagen gick briljant" även om det innehöll både jobbiga och motiga situationer med. Det låter då verkligen inte som du skryter! Det låter snarare som en glädje över att du faktiskt KAN stå emot och klara dig igenom måltider och andra laddade situationer. Jag ser iaf inte något prutthurtigt och "fan vad lätt det är" med vad du skriver här! Som Anni skrev ovan: Du får vara stolt över dig själv. Nej, du skall vara stolt". (Och med det där fikat.. jag tycker inte du ska känna att du borde ha tagit en bulle även fast du inte var hungrig eller sugen. Är man inte sugen ska man inte känna sig tvungen att ta. Det är nog sunt att kunna känna att "nej jag är inte sugen just nu och då behöver jag inte känna att jag måste bara för att det är vad som förväntas". Att du istället tog en frukt då du kände att du behövde - DET tycker jag är mer än något att vara stolt över!)
Svar på din kommentar i min blogg:
Nej klart jag inte blir arg, känns bra att någon ser det som en riktigt bra sak. För gud vad svårt det var! När jag gick därifrån var jag helt blöt av svett! Blir ju en sån pressad situation. (Och ätstörningsmonstret och den del av mig som tycker att jag ska må skit för alltid blir ju vansinnigt förbannad över vad tusan JAG är för en som tror att jag ska få hjälp?!)
Att hon kommenterade mitt utseende kändes inte något speciellt. Dels blev jag ju som glad över att de kilon jag tappat sen sist syntes.. Hellre det än folk som låtsas som ingenting tror jag. Då tror jag ju inte heller att det syns - så då kan man ju lika gärna gå ner mer? Sen kommentaren om att min kropp inte var vacker... den var det väll lite si och så med. Min spontana känsla är ju att, varför skulle den bli såkallat vackrare med mer fett? Men sen kommer det ju in lite av det här att om jag nu inte hade gått ner, om jag hade gått upp något kilo sen sist istället - hade jag då fått kommentaren att jag ser friskare ut då? För det är det värsta av allt. Att få kommentarer om "Du ser ju frisk ut i alla fall". Den har jag fått vid tidigare hjälp-sök (AV en på ätstörningsenhet!) Och ja, då vägde jag väll 50-52kilon men mitt beteende av att svälta/hetsa och spy hela tiden var ju densamma! DÅ är det ju livsfarligt med sånna kommentarer. DET spär ju på det där om att man måste vara tillräckligt smal för att dem ska förstå.
Men jag tänker (hoppas) att jag går till äs-enheten och så får jag se vad det är för människa och vilket intryck jag får. Hon den "vanliga" psykologen sa ju att jag annars var välkommen tillbaks till henne i alla fall. Så det känns tryggt. För henne har jag fått ett bra intryck av och där känns det som det finns potential eller vad man ska kalla det, till att kanske kunna prata lite... försöka öppna upp mig. Men det var just att hon kände att hon inte har verktygen till hur man går till väga med ätandet. Men samtidigt känner jag att det kanske inte är där fokuset ska ligga? Även om dem nu önskar att jag vägde X antal kilon mer och sen arbeta därifrån. Jag känner att jag kanske behöver prata och hitta/se VAD det är som gör att jag "vill" fortsätta med detta etc. Att det kanske är steg 1, och att steg 2 får bli att försöka komma underfund med matbiten! (Jag menar, hur ska man kunna sluta med någon som jag ändå ser fram mot? En del av mig älskar ju att få vräka i mig en hel kaka och spy!! Likväl som jag älskar ruset av att klara en dags fasta!)
Åh herregud! Uppsats utan styckeindelning....
Oj, kände igen mig i det där.
Hoppas dagen kommer gå bra för dig idag vännen. Du kämpar på bra! Kram!
Åh vad jag känner igen mig i det. Ingenstans i ditt förra inlägg hade jag en tanke på att du skröt utan var bara glad för din skull och stolt för att du så många gånger under en dag varje minut vann en kamp över äs genom att inte ge upp. Det inte sagt att varje minut inte är en kamp men du vann!! Räkna ut hur många minuter du kämpade och iom hur många kamper du vann. För äs kopplar inte av en minut ens en sekund.
Kram
