Söndagsmorgon på egen man hand

Älskar..
Som den jakthund hon är älskar hon att springa i skogen, spåra och jaga. När hon kommer hem sedan kommer hon vara som en urvriden trasa, alldeles slutkörd och slapp i hela kroppen.
Brygger kaffe nu, att skölja ner frukosten med. Ska bli gott.
Tyvärr ledde ångesten till blodvite igårkväll. Blir någon av er triggad när jag skriver att jag skadat mig? För det vill jag inte! Är det bättre att inte skriva det eller vad tycker ni..? Jag vill skriva av mig allt från hjärtat, men INTE på någon annans bekostnad! Aldrig.

Hör röster från våra grannar, de som har varit fulla sedan påsk. Det är ett under att de alla lever än, samtliga är i övre medelåldern. Jag bryr mig så mycket om kvinnan.. är orolig om hon får stryk? Är svårt att urskilja genom väggen. Varför är man så inihelvete försiktig för! varför knackar jag inte bara på? Men jag vet ju, missbruksproblem är så svåra. Hur skulle jag kunna hjälpa henne. hela hennes familj och umgänge finns där, mitt i missbruket. Det är det klassiska dilemmat visst är det? "Störa" eller "inte störa"?
Nä hörni (och framförallt du Linda som är med mig denna tidiga morgon haha), slutar nu, ska dricka kaffe och surfa in till er.
Många varma tankar och kramar till er där ute, ni är bäst, det vet ni va? Nu kör vi<3
Gomorron hjärtat
E det en stövare ni har? Vilken sort? Min förre hund såg previs ut som en stövare men visste ingenting om jakt, han viftade på svansen när han såg ett rådjur. Kanske att den ville hälsa ;)
Jag vill läsa om allt, vill inte att du censurerar om du inte själv vill. Känner själv attjag censurerar en del jag inte tycker ni ska behöva läsa som om självmordstankar och sånt.
Har ätit min frukostgröt och ska krypa ner under tecket igen med kise och bok
Kram
Jaga räv?? Jag ser framför mig engelska överklassmän till häst. Visste inte att man jagade räv här...
Jag tycker inte att du behöver censurera. Iofs har jag inte självskadeproblem själv (längre). Men oavsett om du svälter, hetsar, skadar dig själv eller går ner eller upp i vikt så är det markörer på hur du mår. Och det vill jag gärna veta. Jag bryr mig väldigt mycket om dig!
Kram
Det är iaf ett steg att veta om att du gör "fel" när det gäller det. Inte rätt att man ska göra saker för folks skull men själv må dåligt av det.
Men nej.. skar du dig? Fortsätt inte, så jävla ond cirkel. Och de blir så fult och usch, fan.
Jag är hemma nu, kom hem torsdags kväll men var en runda inne på akuten igen i fredags men jag är hemma.. Kram! tänker på dig <33
Hej hjärtat! Vad glad jag blev att du skriver att du kämpar mot ätstörningarna. Det är ingenting man vill ha i sitt liv. Det bara förstör för allt och alla.
Jag är frisk förklarad nu, men det är självklart jag har mina dåliga dagar också. T.ex. när tankarna och kanske vissa beteenden kommer tillbaka. Men det är bara till att kämpa sig igenom det, man måste tro på sig själv, och man måste verkligen vilja bli frisk.
Just idag mår jag bra, trots att jag är förkyld som fan. Men när det kommer till anorexin och allt det där, så är det sååå mycket bättre idag. Tänk på din framtid. Tänk på alla du älskar och vad mycket du och dina nära och kära missar när anorexin kontrollerar dig. Försök att släppa den där skiten/ångesten och försök att leva istället.
Tänk på allt fint och roligt du kan göra som en helt vanlig, sund och FRISK tjej kan göra. Du fixar detta. Bara du vill, och kämpar. Kram på dig!
lyckad skitjakt ;) jag älskar schillerstövare, de är så himla fina, duktiga i skogen och mysiga hemma!!!
Jag är lite intresserad utav att höra lite av behandlingen som du gick för äs förut. Vad är de viktigaste "reglerna" mot tillfriskning? Hur ska man tänka? Vad ska man göra? Praktiskt är det väl egentligen ganska enkelt, EGENTLIGEN: Ät regelbundet. Men hur handskas man med känslorna kring detta som är så jobbigt? Kring svält, skadebeetende, hets osv. Vad har du fått "lära dig"?
Vissa dagar känner jag mig så dum. Jag vill inte må bra. För jag känner bara att jag lever om jag mår dåligt, har självmordstankar och skadebeetende. Man vågar inte vara lycklig eller må bra för man vet att det ändå fallerar. Är jag ensam om att tycka såhär? Och hur vänder man på detta? Måste man känna sig motiverad eller finns det några andra tankesätt/metoder som kan få mig att bli mer "positiv"?
Kram, hoppas du inte tar illa upp för att jag skrev allt detta. Men följer din blogg dagligen och du är lite av ett hopp för mig.