Resumé av gårdagen
Herreminje vad trött jag var när vi kom hem efter mässan igåreftermiddag. Tröttheten ledde till ångest, som ledde till vägning för att plåga mig själv (jaha.. det var ju nödvändigt? hatar vågar - ut med skiten!!!!), som ledde till ÄNNU mer ångest.
Matmässigt... tja, det kunde varit en sämre dag. Och det kunde varit en bättre dag. Fralla när vi kom = inga större problem för det har jag övat så mycket på.
SEN kom kraftprovet..! Under alla år som min sambo varit på mässan har de serverat t ex kött och potatis eller fisk och potatis till lunchen. I år var det pyttipanna.
!!
Jag säger det igen: PYTT... I... PANNA! Why? Och det var dessutom en sådan där som de vara hade värmt upp i massa matfett och slängt ett halvstekt ägg på. Jag blev upprörd. Det kan jag inte förneka. Jag gick verkligen till restaurangen med öppet sinne, jag hade bestämt mig för att äta. Men så blev det bara stopp vid åsynen av pytten.
Så vad gjorde jag? Jag försökte vara kreativ och hitta en tillräckligt bra ANNAN lösning. Så jag tog två frallor (min egen plus en vid den tomma platsen bredvid), snodde sambons ägg och la det i den ena frallan och mitt eget ägg i den andra. Tugga svälj! Med lite sallad till. Blev kanske rätt ok ändå?
Snacka om att jag kände mig feg efteråt. Men försökte urskuldra allt med att säga högt för mig själv att "Jenny, du gjorde det bästa av situationen". Två timmar senare var det kanelbulle och kaffe inne på mässan.
Saken är den: Jag hade hur lätt som helst kunnat smita undan allt. ALLT. Men det är slut på det nu. Jag är starkare än så. Mycket, mycket starkare! Monstret får passa sig, för jag kommer bli ÄNNU starkare, vänta bara! Jag klarade ju kanelbullen vilket jag inte klarade senast jag var iväg på konferens t ex. Jag väljer aldrig längre mellan "att äta" eller "att inte äta". Det är att ÄTA alla mål som gäller.
Jag tar marknadspoäng från monstret som plågar mig så. Och hur hemskt det än känns, hur jävligt det än tar emot, hur mycket vikten än kommer att öka framåt, så tänker jag inte ge mig! Hur förbaskat rädd jag än är just nu. Jag kommer att gå vidare, jag kommer bli frisk och jag kommer få ett liv värt att leva. Så är det.
Återkommer!
Du är fantastiskt... har sagt det förr men säger det igen.. du inspirerar mig. Du vågar trotsa den där jävla demonen som förstör och saboterar våra liv.
Underbara vackra människa...
kram på dig..
Klart du kommer! Och du är på god väg.
kram
Göra det bästa av situationen ska inte underskattas! Och i ditt fall verkar det ju vara del i stegen på väg mot rätt väg... om du förstår vad jag menar? ;-)
Det där med att man tar till vågen när man vacklar känner jag dock igen. Farligt, men ibland kanske nödvändigt? Just nu är det nya siffror för mig hela tiden, men det har blivit så mycket och så snabbt att jag faktiskt bryr mig MINDRE. Och äter mer. Är jag ändå stor så är jag? (farliga tankar det också, när jag har överätningsproblematiken att ta ställning till också... men just nu är det bara den där sista BMI-gränsen som gäller: vem vet, kanske ännu mer friskhet följer med en frisk vikt?)
Du är värd det värdiga livet! Ha en fin lördag.
Vet du jag tycker du ska vara stolt över dig själv. Du gjorde det bästa utav situationen och jag tycker du gjorde ett jättebra jobb :)
Ha en kanonkväll<3
Hejja dig! :-D
