En av mina strategier i kampen för att bli frisk från ätstörningar
Att jag i ett tidigare inlägg skrev att jag aldrig har med valet att "inte äta" i matsituationer är totalt fel! Ber om ursäkt för detta. För just den valmöjligheten är ju för sjutton min bästa strategi mot monstret just nu nu!
Men det tänkte jag inte på eftersom att alternativet "att äta" i princip alla gånger har vunnit över att "inte äta". Ehh ok.. hur fasen är det möjligt? är ju befogat att fråga sig nu. Och ja, det är inte enkelt att få ner strategin svart på vitt, men jag ska såklart göra ett försök!
MIN METOD går för det första ut på att alltid bara slåss mot demonen en måltid i taget, dvs aldrig planera hur jag ska göra en hel dag eller liknande (jag syftar nu inte matschemamässigt, för det kan såklart vara bra att planera med matlådor, frukostmackor till jobbet osv, utan jag syftar på känslomässigt). Så varenda, fucking, förbannad måltid är NY.
Ny ny ny
Kom ihåg det
Så när jag står där, den tid jag ska äta, så slåss jag bara mot demonen just DEN måltiden. Försöker då alltså med andra ord att INTE tänka på måltiden som var innan eller måltiden som kommer sedan. FÖR DEN KAMPEN KAN JAG ALLTID FÖRLORA DÅ, den behöver jag inte kämpa om just här och nu.
Så min metod är att kanalisera all ångest till den måltid jag har framför mig just NU. Inte måltiden som kommer, eller oja mig över måltiden som var innan. Den som är NU.
Tanken på en drastisk viktuppgång känns då oftast rätt långt borta för JAG (Jennybenny myself) VET att en enda måltid inte spelar någon roll i det stora hela. "Klarar jag äta denna måltid så kan jag alltid förlora nästa kamp och välja att inte äta nästa måltid" tänker jag. JAG VÄLJER SJÄLV!
Jag jag jaaaaaaaag!
FÖR ATT MOTIVERA MIG och få alternativet "att äta" att kännas naturligt och självklart att välja, så brukar jag tänka på det som står i boken "Mattillåtet". Har inga citat framför mig just nu, men generellt så tycker jag att den beskriver jäkligt bra faktiskt varför jag behöver just denna måltiden, att kroppen inte skiljer på olika livsmedel (den kan ju inte veta om jag äter en fralla eller en kanelbulle), att jag ska tugga den ordentligt och att jag INTE behöver vara rädd för att bli mätt! Jag vet genom den att jag efter måltiden inte behöver tänka mer på mat förrän det är dags för nästa måltid, OM jag ätit mig mätt.
Och detta, mina vänner är ju huuur enkelt som helst...
;)
knappast. Det är så jävla jobbigt faktiskt. Men det går. Jag behöver inte strida mot ätstörningens hela artilleri på en och samma gång. Det ENDA jag behöver fokusera på är måltiden jag står inför just här och nu.
"Jag behöver inte äta nästa måltid" tänker jag (OBS; men ta kampen, DET måste jag, det är viktigt att inte ge sig alternativet att inte ta kampen).
"Jag kan NÄRSOMHELST gå ner i vikt igen". Läs: JAG har makten, JAG kan välja. "Jag kan bli så jäääävla sjuk om jag vill" osv.
För så är det, varenda måltid väljer VI! Du som läser detta och jag som skriver detta. Det är vårt fucking VAL! Det är jag som bestämmer att jag äter min frukost efter att jag skrivit klart detta till dig. Och ja, jag kommer klara att äta frukost idag också. Det går. Jag kan.
_______________________________________________________
Idag ska jag iväg med en massa kollegor och ja, såklart det blir gemensamma måltider under dagen. Men det skiter jag i just NU. Behöver faktiskt inte bry mig förrän när måltiderna isf kommer.
________________________________________________
Kram, tänker på er<3
Känns som att du blivit bättre på att leva i NUET och inte oroa dig i förväg. BRA!! :) Försök tänka så i andra situationer än måltider också, så kanske vissa jobbiga känslor försvinner som man får om man tänker på saker man nte gillar osv..?
kramis!
Hej, i ren slump hittade jag in på din blogg när jag sökte efter ätträningsenhet. insåg efter ett tag att du var du, vi har nämligen träffats. fortsätt kämpa, tänker på dig då och då.
Här har jag gått och känt mig lite friskare än du... Men nu är jag imponerad Jenny! För det är ju just det här jag skulle behöva göra: leva i nuet och ta en måltid i taget. Nuförtiden vinner "att äta" oftast för mig också, men det blir fortfarande för ofta en hård kamp: just för att jag hela tiden ser helheter, långsiktigt. Summerar dagen, veckan, månaden... Det gör ju också att jag kan förebrå mig själv över mat och viktuppgång mycket mer också. "Inte konstigt att du går upp så snabbt i vikt, nu har du ju ätit godis flera vardagar, i flera veckor".
Sen hatar jag att jag ens bryr mig. Jag har ju ALDRIG varit nöjd med min kropp, men inte heller orkat vara särskilt ytlig. Varför känns det då så hemskt att bli större nu?
(ok: lite är ju för att 1) jag vet att jag äter fel/onyttigt/för mycket och att det inte heller är sunt 2) jag har varit överviktig tidigare i livet och minns att jag var lika olycklig då som när jag varit anorektiskt)
För mig är det iaf inte någon sömnstörande mardröm längre: jag har gått upp 3 kg bara de senaste 3 veckorna... (aahh!). Å andra sidan sover jag ju bättre när kroppen har mer energi (oavsett i socker- eller fullkornsform...) och är mjukare...
Nä, nu får jag lugna mig med "jag kan ju alltid gå ner i vikt igen". Kan ju funka en stund!
(även om jag vet att det inte är sant - för let's face it, varken jag, min kropp eller dem jag älskar skulle orka med svält-helvetet igen...)
Hoppas dagen med kollegorna varit fin!
Måste säga det igen, du är så klok. Och det här med att äs är så långt ifrån svart och vitt och nästan helt omöjligt att samla ihop i ett begrepp om vad det innebär. Tycker dock du gör ett bra försök.
Smart det här att ta en måltid i taget, gör det också lite grann men ska försöka göra det ännu mer.
Kram fina du
