Caffeine
Morrn morrn, vilken mörk och blåsig morgon.. jag tror det ska bli riktigt ruskväder idag om jag såg rätt på väderprognosen igårkväll. Huah... men lite mysigt tycker jag!
Som vanligt ligger nu fil, müsli, banan och macka med pålägg i min mage. Nersköljt med kaffe. Ibland överträffar jag mig själv och brygger så starkt kaffe så min kille kallar det för "fosterfördrivningsmedel"...haha ;)
Sofie fick mig att fundera på en annan sak kring det här med tomheten som jag skrev om igår. Hon skrev till mig om att den tomhetskänslan får en att inte riktigt kunna känna något för "ytliga saker" som många andra människor finner glädje och mening i. Och att man med ätstörningen (hetsen och svälten) framkallar så att man i alla fall känner NÅGOT.
Ni som, liksom jag, känner igen det här med att ha en känsla av tomhet: Tror/vet ni att tomhetskänslan fanns inom er innan ni utvecklade ätstörningar (kanske som en av orsakerna till att ätstörningen utvecklades?) eller är den en produkt av ätstörningen?
Alltså, det där är faktiskt ingen lätt fråga! Faktiskt skitsvår egentligen.. Jag måste grunna på den, dels för att minnas mitt liv och mina tankar innan ätstörningen. Det gör jag sällan. Man glömmer fort hur det var och vänjer sig vid ett nytt, sjukt sätt att leva.
Kanske analyserade jag helt enkelt bara inte över tomhetskänslan innan jag fick ätstörningar? kanske var det andra grejer jag "använde", som fick tomhetskänslan att sjunka undan till det undermedvetna?
Men kanske är tomhets-/ensamhets- och identifikationsproblematiken bara ett redskap för ätstörningen att isolera mig och få mig att vilja försvinna från livet mer och mer?
Men just idag mår jag helt ok. Ska jobba lite mer än halvtid idag (på prov). Säg inget till FK!
På återseende!
Hahaha gillar katten också ;)
Det tål att tänkas på det här du skriver men jag tror nog att på mig fanns tomheten där redan innan. Läser jag i gamla dagböcker så finns det där långt innan. Svårt det där med hönan och ägget, vad kom först. Och spelar det någon roll? Intressant att fundera på dock.
Lycka till på jobb idag
kram
Usch, för djupanalyserande den här tiden på dygnet... Eller för att jag inte orkar hitta svaret?
Dock väldigt intressant frågeställning. Kan givetvis relatera till tomheten. Till känslan av att allt det vardagliga andra människor bryr sig om är meningslöst. Men var jag så redan innan? Nej, inte den där totala meningslösheten, det tror jag inte. Den är snarare än effekt av näringbrist och självplågeri (där tror jag din sista slutsats är helt riktig: ätstörningen lever på den där tomhetskänslan och utnyttjar den!) Men någon slags hål att fylla redan innan, något som saknades? Där börjar det kanske också brännas...
Nu startade min ätstörning av ganska konkreta orsaker i mitt liv. Och ett enormt behov av att ta KONTROLL. Över kroppen, över mig själv (vilket ju som vi alla vet bara resulterar i att man blir en rutinstyrd zombie... Men skulle samma orsaker/omständigheter i någon annans liv leda till samma sak, eller var det något hos mig som saknades redan innan, som gjorde att jag föll dit?
Som sagt: usch. Känns omöjligt att svara på. Kanske är det lite av båda sakerna du skriver som slutsatser ovan? Båda låter ju ganska rimliga.
Men du, förutom att minnas hur livet var innan: vad tror du du kommer att vinna på att hitta svaret?
(nu lät det negativt, men alltså inte: "varför bryr du dig?" utan mer "tror du att du kan hitta saker som tar dig framåt ännu mer? och i sådana fall hur?")
Jag har visserligen haft mina äs-tankar så sablans länge (redan vid 4-6år minns jag skumma tankar), men anorexin bröt ut först när jag snart skulle fylla 12. Men jag tror ändå tomhetskänslan jag har finns oavsett ätstörningen, att den skulle finnas där ändå! Men sen att det FÖRVÄRRAS av hur fångad man blir av ätstörningen. Men jag har alltid känt som att jag går runt i en gråskala typ...
Sen tror jag även jag har ärftlighet för depression. För det finns en del av det i familj. Mamma och syster bland annat. Mamma har för låga halter av ämnet serotonin (vilket ju är det man behöver för att känna glädje osv), och min stora syster utreds för att vara manodepressiv. Och även hon har haft ätstörningar..något jag inte visste om förrän för bara några veckor sedan!
Så egentligen kan nog kanske min tomhetskänsla bero på att jag i grund och botten har obehandlad depression också.
Jag tror i alla fall att det är saker som i mitt fall skulle finnas kvar även om jag blev fri ätstörningen.
Och som liten kommentar till "28"... jag tror absolut man kan vinna något på att veta om tomheten bara är en biverkning av ätstörningen, eller om tomheten fanns där innan! För då kommer ju inte denna tomhet försvinna även om man blir frisk. Vilket ju kan komma som en ordentlig chock om man tror att det kommer försvinna av sig självt då man blir frisk. Jag tror det är viktigt att veta om tomheten kom av något annat, för då finns det ju fler saker att ta itu med.
Regn och rusk här också.. Funderat mycket om varför jag fick mina ätsttörningar, min bardom var bra etc. Men känner igen det där med tomhet, behövde fylla den med något..
Det är nog faktiskt det enda jag vet om hur/vem jag var och hur jag mådde innan ätstörningen. Tomheten, det gnagande hålet inom en. Någonting som jag aldrig lyckades fylla, någonting som tycktes suga färgerna ur det som borde ha varit underbart. Jag vet inte exakt hur liten jag var när det började, men jag kan få korta minnesbilder/känslobilder från förskola och kanske till och med dagis. Kanske föds man med det? Jag vet att samma hål finns i min lillebror också. Så det kanske delvis är genetiskt? Eller något som uppstår pga händelser/omgivningen när man är väldigt liten? Sedan kanske det beror väldigt mycket på händelsernas gång hur svart, brett och djupt hålet blir senare under livet... Men det kan göra en mer sårbar än andra för olika trauman.
Förlåt för tankesnåret, ville bara svara och dela med mig. Kram!
Hej vännen!
Svåra frågor det där. Själv tänkt på dom. Varför fick vi äs? Hade vi "tomhetskänslor" innan eller beror dom på äs? Vad är hönan o ägget? Jag känner mig tom. Livet känns tomt o meningslöst. Varför ska man leva? Vad är meningen med detta liv?
Bla bla...
Sorry om jag va deppig. Kramis
Jag tror att den fanns innan. Men det var ju så länge sedan så det är svårt att minnas riktigt.
Skönt att du mår bra idag, det har du förtjänat!
Kram
Intressant och svår fråga. Sen ska man inte glömma heller tycker jag att även om tomhetskänslan fanns där innan så behöver det inte alls betyda att det skulle finnas kvar nu, plus att depression i någon grad som behöver behandlas mkt väl kan ha funnits både innan, nu och efter, men med mer koll och hjälp så behöver det ju inte vara så!
