BEHÖVER ER HJÄLP!
Frågan är nu om jag har styrkan att stå emot dessa sjuka tankar??
Jag måste ju klara det!! På något sätt!! Jag är desperat, MEN problemet är att jag någonstans på vägen har tappat förtroendet för vården och deras förbaskade bmi-skalor och matscheman hit och dit! Don´t get me started säger jag bara... För helvete, det är huvudet som plågar mig! Jag måste få ut allt det som är därinne snart!
Vården har bevisat fler än en gång för mig att både terapi och medicinering rent av kan göra sjukdomen VÄRRE! I vintras t ex lovade min psykolog mig att INTE avslöja min vikt och gjorde det ÄNDÅ! Förbannade, jävla... aahhhrrrggggg...! Såna misstag får inte göras under några omständigheter! Och vad gäller medicin så gör den allt som oftast att jag går upp i vikt och vips så finns det en överhängande risk att jag slarvar med medicineringen..!
Vården räcker inte till är min bestämda uppfattning just nu (och jag är ju tyvärr så envis när jag sätter den sidan till, så det skulle krävas enorma motargument i detta läget för att få mig att ändra denna uppfattning). Ingen bra inställning att gå in i behandling med om man säger så...
Så nej; Vården verkar inte kunna hjälpa mig med huvudet! Och det känns som att jag inte längre orkar det själv heller.
Jag vill INTE gå och lära mig äta nånstans, jag orkar inte behandlas med andra och riskera att triggas av någon som svält ner sig till en lägre vikt än mig! Mitt huvud klarar inte det, jag är rädd för att den här förbaskade helvetessjukdomen leder mig rakt in i döden!!
Ni som har erfarenet av viktresan till "normalvikt" och som har intentionen att bli friska från ätstörningen.. Snälla hjälp mig! Vad är era råd? Hur ska jag tänka kring viktuppgången (som nu är mer än 2-3 kg) för att inte få panik och svälta mig själv?
Jag är fast i ett fängelse där jag äcklas så extremt över min kropp och den växer till abnorma proportioner! Jag klarar snart varken av att stå, sitta eller ens ligga(!) för kilona känns så tydligt! Fy fan...
fy fan!!!
Svimma inte av all text nu, men jag kände att jag bara måste dela med mig av detta (från The wise heart av Jack Kornfield), jag läser detta varje gång jag behöver mer hopp..
”When Cynthia came to Buddhist practice she described herself as a hungry ghost. She was obsessed with the feeling of intolerable emptiness and how worthless and ugly she felt inside. She had spent several years of therapy uncovering the pain and lack of love in her adoptive family, but she still suffered from binge eating. Time and again she reached for food “looking for the magic”, only to have it fail and instead bring her “untold shame and suffering”. She called her bingeing a memory disorder, a confusion, a loss of her humanity. “Of course,” she said later, “I knew that food was neither the answer nor the problem”. What slowly made the difference for Cynthia was mindfulness and kindness. “At first,” she told me, “it was a victory just to accept the pain, nausea and sleeplessness that followed a binge, rather than eating even more to numb the shame and remorse of ‘having done it again’.” It was critical that Cynthia learn how to work with the shame and remorse she carried. I asked her to bring compassion to her body when the shame was strong. She came to see me in tears, because as she let herself feel the sense of shame, it became a devouring presence. Even greater compassion and mindfulness were needed to help realize her grasping. Slowly she began to heal. This is how Cynthia later described it. “I was gradually able to see that my ‘hungry ghost’ tendency did not make me a failure as a human being. Because the self hatred was so intense, I could only say, ‘May this suffering body be healed, may this sad heart be free.’ And recently, amazingly when I am able to see the tendency to start on that old path, grasping for that illusionary magic of food, a compassionate awareness will rise and say, ‘Oh, I don’t really want this. It will only lead to pain and sadness.’ These moments is a miracle really, a realize of the agony of the hungry ghost. It is as if, like the temptations of Buddha on his enlightment ngiht, I can feel the pain, see the the grasping, and finally say, ‘I see you Mara’ and let it go. This struggle has opened my heart to the suffering of others. Hungry ghosts are around us all the time. Because of my experience I see them in so many people. Its not just food, but any kind of grasping. I feel such compassion because I know how much it hurts. Only be letting go will they heal, will they free their hearts’.”
Egentligen är jag fel person att svara, för just nu är jag lika nojig som du vad gäller vikten. MEN jag kan ärligt säga att även om jag inget hellre vill än att svälta mig nu så kan jag inte. Så mitt råd är bara att fortsätta, blunda, tugga och svälja. För mig har det också varit nödvändigt att ha min läkare att förlita mig på. Det är synd att du känner dig besviken på vården, med det kanske ändå vore läge att försöka igen. Kan du söka dig någon annanstans?
Kram!!!
När jag började nå normalvikt hade jag bara pösiga byxor, tights, kjolar och tunikor, eller har fortfarande... Allt som inte sitter åt och drar för då känner man sig bara ännu fetare. I alla fall är det så för mig och då blir det bara ännu svårare att forsätta den friska vägen.
Försök tänk långsiktigt, vad är fördelar / nackdelar med äs. Socialt / kroppsligt / relationsmässigt / psykologiskt. Är det värt att svälta sig för några kilos skull?
Skriv upp dina mål på papper, så blir det konkret för dig. Det kan ju vara såväl stora, som små mål. Gör det tydligt för dig själv, varför du ska fortsätta den friska vägen. Snälla, försök att inte falla i panikkänslan och svälta dig. Oftast går känslan över till viss del och kroppen och hjärnan anpassar sig efter vikten så småningom, men det är ju ett arbete som pågår hela tiden. Därför blir det så svårt, men det blir lättare och lättare för hjärnan att acceptera med tiden (jag lovar), även om du kanske inte tror det just nu. Kämpa nu vännen.
Ge äs en stor kick i arslet. KRAM!
Fan vad oproffsigt av din psykolog!! Har också träffat såna <.<
