Onsdag
- Fortsatt 50% sjukskriven
- Ska börja arbetsträna (eller arbetsTIDSträna snarare)
- Ska börja ta ytterligare en medicin, något liknande som Seroquel(?) tror jag, som stämningsstabiliserande(?) och kompletterande till antideppen
Det kändes konstigt att besöka psyk igen, efter att inte ha varit där på någon månad.. Hur som helst var det skönt att ha sambon med.
Och vet ni? Jag kom på varför jag så gärna ville ha med honom på läkarsamtalet. Inte så mycket för att berätta för läkaren hur jag mår (som jag skrev med glimten i ögat i bloggen häromsistens). Faktiskt inte. Utan mer som en garanti/ett bevis till doktorn om min ärlighet.
Jag vill att både han och sambon ska veta att jag berättar precis som det är. Det är precis som att "bara" min försäkran om att jag talar sanning inte räcker. Undra varför? Jag vill liksom ha mer bevis. Läkaren förstår förhoppningsvis att min sambo hade flikat in i samtalet om jag sagt något som inte stämmer. Exempelvis berättade jag att det går bättre och lättare med maten för mig. Samtidigt som sambon kunde berätta om mina mardrömmar (han väcks ju av mina skrik varje natt).
Den andra fördelen med att min sambo var med på mötet är att han får veta hur det går i mina kontakter med vården/psyk, samt medicineringen. Jag vet att jag inte har någon skyldighet att berätta det för honom, men det känns bättre för mig. Det får mig att känna mig närmare honom och jag märkte efter mötet att han kände samma sak. Jag behöver inte återberätta allt som händer. Han vet. Alla kort ligger öppna på bordet!
Utom ett...
Och det är att jag hetsar mer än jag berättat för någon av dem. Jag sa till doktorn som svar på frågan hur ofta det händer, att det är ca 5 ggr i veckan. Men sanningen är att det sker i större omfattning än så. För min sambo skulle jag våga berätta redan nu, men inte för doktorn. Men snart, snart är jag stark nog att visa även det kortet. Om han inte hinner "syna" mig först.
hihih (a) :) min pappa är bäst!
lämnar ett litet avtryck... kram L
Jag har iofs aldrig varit i vården för min ätstörning, men jag känner igen det där med att vilja ha med någon: både för att stärka det man själv säger och både för att få den personen att se hur det faktiskt går för en (i vårt fall handlade det om fertilitetsbehandlingar etc: mig det var "fel" på och som kvinna givetvis oftast jag som var kallad till läkarbesök).
I alla fall: imponerad av hur stark du är som orkar med dessa besök. Har som sagt aldrig behandlats eller mött läkare p.g.a. min ätstörning (trots att den nog var riktigt allvarlig ett tag och fortfarande påverkar min vardag) - tror liksom inte jag hade fixat det. Och nånstans har jag väl alltid tänkt att "äh, jag är ju bara knäpp när det gäller mat, det kan jag ju inte vara sjukskriven för?" (samtidigt som jag knappt tog mig igenom dagarna, varken fysiskt eller psykiskt)
Får man fråga (ja, du behöver ju inte svara) hur mycket av din sjukskrivning man kan härröra till fysisk resp psykisk ohälsa? Är din kropp i så pass dåligt skicka att du måste vila? Eller är det mer hjärnspökena? Båda är ju lika god anledning, men jag tror inte alla fattar det. (Och har inte riktigt hum om hur din fysiska status är)
I alla fall: skickar all pepp jag kan, eftersom din blogg på något underligt sätt lyckas peppa mig, både när du skriver om det som går bra och om det som går dåligt! (kanske ärligheten som gör det? HÄR är du ju iaf väldigt ärlig)
Det får mig att tänka på: vet din sambo om bloggen? Kan han läsa? Och hur känns/skulle det kännas?
Kram iaf!
Det kan vara bra att ha med någon till läkarsamtalet, ibland kan man behöva någon som bekräftar ens ord...Det är så lätt att missa att säga något.
ÅÅÅHH jag vill att du ska bli frisk!!:( <3
