Men inte inatt, för inatt är sambon hemma men sen ska han iväg på 2 dagars utbildning via jobbet. Jag blir själv med vår hund i 2 dagar och tröstar absolut inte erkänna för sambon att jag inte känner mig tillräckligt mentalt stabil för att ta något som helst ansvar alls nu. DET ÄR JU SKRÄMMANDE!! Det kan inte stämma.. jag måste nedvärdera mig själv. Men ändå är det så jag känner. Men kanske också ett steg i rätt riktning att jag i alla fall vågar erkänna det för mig själv?

Alltid annars så tar jag på mig allt, alla arbetsuppgifter, göromål i hemmet osv - you name it, I fix it! Men i längden fungerar det såklart inte när man mår psykiskt dåligt. I alla fall, nu är jag fast besluten att snabbast möjligt påbörja en terapikontakt igen. Jag behöver det, jag måste ge det en chans och jag måste intala mig själv att det finns någon därute som kan hjälpa mig. Nån gång måste jag hitta rätt och finna förtroende för någon och ge denna person en chans att hjälpa mig.

Min hjärna är fullproppad och samtidigt tom. Så jag avslutar detta inlägg och intar duschen med olja i håret (fattar ni; tänk om jag kunde ha lika stor tilltro till terapi som till mirakelkurer för håret, my god!! Men det kommer. det kommer.)

Kram, tänker på er<3