Det handlar inte om maten och/eller vikten - så vad handlar det om?
För oss som lider av ätstörningar är det uppenbart att sjukdomen inte handlar om maten och/eller vikten. Även fast allt omkring den handlar om just.. maten/vikten! Det är väl också en av anledningarna till att det är så svårt för omgivningen att begripa sig på vår sjukdom. Det gör också att man lätt känner sig ensam eftersom det hela tiden känns som att "ingen kan förstå".
När jag var i gymnasieåldern fanns det inte i min värld att jag skulle kunna drabbas av ätstörningar. Jag minns att jag t o m brukade säga att "är det någon sjukdom jag ALDRIG skulle kunna få så är det anorexi, jag tycker för mycket om mat" (!!!!!). Sånt hör jag en del säga idag och inser att jag själv visste lika lite om ätstörningar på den tiden som dessa vet idag.
Jag har alltid tyckt om mat, varit den mest tacksamma gästen att bjuda, ätit allt och mycket och egentligen aldrig tyckt illa om någon sorts mat alls. På alla kalas och i skolan var jag alltid först i matkön. Jag tänkte aldrig på vad för mat jag åt. Jag åt automatiskt, mekaniskt, tänkte aldrig mer över det utan jag var hungrig och åt helt enkelt.
För min del startade sjukdomen av ett antal olika anledningar. Alla dessa anledningar kanaliserades ner till en enda grej: "jag ska börja ta hand om mig själv, äta sunt, skita i allt vad killar heter" samt att "jag vill gå ner 2 kg". Att detta skulle utvecklas till en fullständigt FASANSFULL sjukdom som just nu snor/våldtar flera år av mitt liv, det hade jag aldrig i min vildaste fantasi trott!
Vilken/vilka är era anledningar?
Mina är (kortfattat):
DÅLIG SJÄLVKÄNSLA (grunden till denna finns i min uppväxt samt att jag blev utnyttjad vid ett flertal tillfällen)
+ "DUKTIG FLICKA"-syndromet
+ GENETISKA ANLAG att få ätstörningar
+ EN UTLÖSANDE FAKTOR givetvis
Och vad sjukdomen handlar om idag... det är jag osäker på/kan jag inte uttrycka just nu.
precis som du så lider jag oxå av ett duktighets syndrom o lite av en perfetionist(var mer av det förr än idag).. hela grejen började när det hände en sak i mitt liv, precis som du så skulle jag skita i alla andra o fokusera mig själv.. o det gick ju bra i en början sen gick det helt överstyr.. vad som vidmakthåller min ångest/ätstörning idag vet jag mycket väl.. det är bara svårt att ta dem beslut som behövs just nu för att komma loss det hela... kram
Åh, vad jag känner igen mig!! Jag var också den som absolut aldrig skulle få ätstörningar. Sånt var ju bara fånigt. "Ät och var glad", typ. Stoppa fingrarna i halsen, det tyckte jag var patetiskt..! Och jag skulle absolut inte bli någon sån människa som stirrade på siffrorna på en våg (Något som jag t.o.m sa när jag var i början av min ätstörning - innan jag visste att jag hade en) Lustigt hur det kan bli.
Och det startade även för mig med en "oskyldig bantning", jag skulle ta tag i mitt liv och äta nyttigt, gå ner några kilon, bli mer självständig, fokusera på mig själv..
De egentliga anledningarna till att det blev som det blev.. Ja, det finns nog hur många som helst. Dina fyra finns absolut med hos mig, och det är nog många med äs som har de gemensamt.
Du skriver så bra! Så lätt att känna igen sig. Så ärligt och naket och med både förtvivlan och hopp.
Jag vet varför det började för mig. Dålig självkänsla som kom sig av utanförskap och inga riktiga vänner, plus beröm för prestationer (typ "vad duktig du är"), ända från lågstadiet, bäddade för att jag förknippade popularitet med yta och i högstadiet beslöt mig för att börja ett nytt liv i samband med skolbyte. Sammanföll väl också med att jag precis kommit in i puberteten och fått höfter - fick panik när jeansen plötsligt blev för trånga. Så jag bestämde mig för att dra ner på maten och det gick förvånansvärt lätt. Sveptes med i anorexians bedrägliga förförelse och rasade i vikt. Sedan följde några år av kamp för att inte gå upp i vikt så som omgivningen vädjade. Livrädd var jag för att inte kunna sluta äta om jag tillät mig. Och det var ju precis vad som hände. Tryckte tillslut i mig godis och ökade raskt i vikt till det dubbla. Sedan lärde jag mig att kräkas... Usch, sedan dess är det den skamfyllda, äckliga bulimin som haft mig i sina klor. MEN - jag har aldrig helt gett upp, även om jag lagt mig platt för den i åratal. Jag tror att det går att bli frisk. Jag harläst vittnesmål av f d bulimiker och träffat personer på riktigt som tagit sig ur en ätstörning. Och nu har jag fått professionell, underbar hjälp och käånner för första gången på många, många år att jag har fastare mark under fötterna. Jobbar med att äta regelbundet, sex gånger om dagen, och känner att det fysiska suget minskat stort. Känslosuget finns kvar men inte lika starkt som när det var både det och det fysiska - då kände jag mig bottenlös. Jag hoppas jag kan hålla i det här nu och jag hoppas att du också kan frigöra dig från den förbannade bulimin. Jag vill kunna se tillbaka på tiden med ätstörningar och skämtsamt säga att det var ju synd att jag inte kunde vänta tills jag fick tuttar innan jag började mixtra med näringsintaget och att jag hade varit miljonär om jag inte i princip spolat ner pengarna i toaletten, men att jag på riktigt är glad och tacksam för att jag lever. Dit vill jag. :)
KRAM /Jennie
Känner igen mig så...
Jag är perfektionist, "duktig flicka", har en alkoholistpappa, bantningsbesatt mamma, mycket dålig självkänsla och en rad tragedier och trauman som hänt i min barndom antagligen påverkat min ätstörning. Har alltid kännt ett starkt behov av ett rädda människor, det är liksom min grej, rädda alla, få alla att må bra, ställa upp 24/7 osv osv...men det är ju helt omöjligt att lyckas med.
Lever i en betydligt lugnare vardag nu, men är desto sjukare i min ästörning...
Känner igen mig sååå i det du beskriver! Att ha låg självkänsla, vara fröken duktig mmm. Det handlar inte om maten, men vad handlar det då om? Den frågan ekar ständigt i mitt huvud. Hur ska jag klara livet med alla måsten och krav utan att ta till äs?
Hoppas du mår bra idag och får en fin första advent :) Stor bamsekram Ida
Visst är det så. Bulimi, det verkade helt absurt. Anorexi, ganska dumt.. Jag visste nog inte ens vad bulimi var när jag började.. usch.
Mitt huvud är bara en grötig massa just nu, jag önskar jag kunde så så klart som ni kan :) Jag vet att jag sttit där och funderat vad det handlar om egentligen, men nu slår jag bort allt det. Jag ska bli smal först, sedan ska jag ta itu med allt annat.
Jag hatar när jag hör små flickor prata om sin vikt. Eller att de inte skulle duga. Jag vill bara krama om dem och försöka göra allt jag kan för att de ska förstå hur perfekta de är. Försökra mig om att de undkommer detta helvete..
Förstår dig. Viktuppgången är den svåraste biten att bli okej med... när jag tänker på att försöka bli frisk och äta tänker jag alltid "men inte gå upp i vikt". Och det är väll ändå bättre att väga vad jag gör idag och äta lite grann? Än hetsa och svälta och väga vad jag gör idag..? (Men vet inte om ätstörningsenheten och övriga håller med om den saken.)
2.5-3kg är ju inte mycket. Inte alls. Men jag förstår, skulle jag plussa på det på min nuvarande vikt hade jag fått panik!
Även om man innerst inne vet att kroppen behöver det.
precis sådär tänkte jag också att de skulle inte kunna hända mig. vet att jag satt och tittade på något program om äs och jag tyckte det var helt tokigt att folk tackade nej till glass osv om man blev bjuden.
Vet inte vad min anledning var egentligen men tror mkt bottna i att jag ville bli bättre i friidrott och när jag åkte till england ville jag verkligen komma hem mer vältränad än någonsin och jag ville inte gå upp i vikt som många sa till mig att man gör när man åker som au pair, men träningen gick till överdrift:/
kraam<3
Jag har alltid varit en perfektionist (eller snarare FRUKTANSVÄRT RÄDD för att göra fel), ehar n bantingsbesatt- och utseendefixerad mamma plus en deprimerad ochalkoholiserad pappa, så det kanske bara bäddade för problem. Har hört att en kombination av en kroppsfixerad och en deprimerad förälder ger störst chans att barnet får en ätstörning. Men jag tror ändå jag vet vad som startade allt... Har alltid älskat mat och var mullig (men glad) som barn, sedan i tonåren så gick jag ner i vikt och jag började HELT PLÖTSLIGT på uppmärksamhet, och jag tyckte det var så hemskt att världen är så, jag lider av det en idag. Blir jättearg när folk dömer varandra för utseendet. Det sårade mig väldigt mycket att jag helt plötsligt blev intressant i andras ögon bara för att jag blev smalare. Usch... Hur ska man då tro att man duger om man blir tjockare?
...Haha, men GUD vad jag skrev illa här ovan! Jaja, jag tror du förstår vad jag menar ;) Datorn låg snett så det blev fel när jag slog på tangenterna, haha
Tack så fint skrivet.
Duktighetssyndrom för min del. Självdestruktivt. Dålig självkänsla. Det gick bara fel...
