Har varit iväg på sammanträde på annan ort hela dagen idag med två kollegor. Intressant och givande må jag säga, handlar om en av de ansvarsområden jag har på jobbet. Dock känner jag verkligen att det tar på krafterna att koncentrera sig massa timmar och dessutom inte bara lyssna utan vara delaktig och diskutera frågeställningar osv. men det är skönt på sätt och vis att komma iväg ibland och jag känner mig säkrare i den rollen nu.

Terapin igår... vad ska jag säga... För det första berättade jag för min terapeut hur jag kände och tänkte kring terapin. Berättade att jag inte fyllt i mina dagbokskort (ett verktyg man har i DBT och som man enl kontraktet ska fylla i) och att jag i nuläget tvivlar på min motivation. Jag är inget barn, jag VET vad jag måste göra, jag HAR massa verktyg, jag VET att jag är långtifrån frisk och att jag förmodligen behöver professionell hjälp för att komma ur ätstörningen någon gång. MEN är rätt tillfälle nu?

Jag berättade också att jag upplevde mig själv sluten i vår relation. Att jag stör mig på henne och hennes kommentarer och inte kan öppna mig längre. Att jag motarbetar det som ska leda mig framåt osv.

Hon blev faktiskt genuint ledsen, det såg jag i hennes ögon. Hon undrade vad jag behövde just nu för att komma vidare. jag sa att jag funderat på terapeutbyte, men att jag samtidigt inte vet om det kommer ända min motivation för att arbeta mot ätstörningen just nu. Förmodligen inte (är det nåt jag lärt mig så är det att gräset aldrig är grönare på andra sidan).

Vad kom vi fram till och överens om? Jag ska lista ner för- och nackdelar med att sluta respektive fortsätta i terapi. På måndag träffas vi igen. Hon blir väldigt ledsen om jag slutar sa hon, men jag är vuxen, hon kan inte tvinga mig.

Jag träffade också läkare på psyk igår. Ang fortsatt sjukskrivning. Månaden ut kommer jag fortsätta jobba enbart halvtid. Sen berättade jag att jag fått panik på antideppen och slutat efter ca 2-3 veckor. Hon sa att jag måste prova igen som ett led i att komma ur nedstämdhet och jobba mot ätstörningen. Jag sa: "OK". Men har redan bestämt mig för att skita i det. har redan berättat för min sambo att jag kommer lura doktorn och min terapeut. Känner mig inte alls speciellt deprimerad längre faktiskt, snarare lite uppåt. Märker jag en dipp kommer jag dock självklart att plocka ut medicinen och börja knapra piller igen.

Hatar pressen man känner att öka arbetstiden... verkar som att det är lätt för alla andra att vara sjukskrivna men inte jag. Men så är det säkert inte..?? De pratade om att göra en långsiktig vårdplanering vid nästa möte, men vi får se hur de tänker då. Detta med tanke på att jag ev inte kommer fortsätta med terapin.