Morrn morrn!
Jobbet igår gick faktiskt fantastiskt bra, med tanke på utgångsläget som bestod av en härlig kompott av trötthet och ångestkänslor. Kände mig kompetent och glad. Jag har testat nu i några dagar att stå ut i ångesten när den kommer och ja; den går över! Den gör faktiskt det. Annars har jag ofta tagit impulsbeslut, typ att sjukanmäla från jobbet för att känslan av att "inte orka" fullständigt övermannat mig.
Men nu försöker jag fler av gångerna att stå ut LITE TILL. Även om det känns som att man kommer dö innan ångesten försvunnit så tjänar man faktiskt på att iaf försöka att inte kapitulera direkt varje gång.
Det går över.
Jag ska göra mitt bästa att följa dina råd idag Bullen. Det vill säga ge mig själv det jag behöver i form av vila , mat och försöka att koppla bort mina krav på andra saker jag BÖR göra osv. Det låter som en bra plan och skön dag tycker jag!
vad bra att du försöker hålla ut när d har ångest. för ja, som du märkt så släpper den ju efter ett tag. <3
Hejsan! Har en frågestund om ätstörningar just nu. Så om du undrar något om ätstörningar, mat, träning eller självkänsla osv. så fråga gärna en fråga.
Jättebra jobbat!!
Låter ju jättebra! "Bullen" verkar komma med kloka tips :)
Såg en sanningens text om ordet "borde", fast ur en helt annan synvinkel än må-bra-ta-hand-om-sig-själv. Går ju att applicera på så mycket mer :) Läs tycker jag, och må bra!
http://www.ihm.se/blogg/davidstiernholm/2011/bort-med-borde
Nu har jag svarat på frågorna. De finns och läsa på bloggen. :-)
Ja, visst går det över. Bra att du kämpar på och att du klarar det så bra. Imponerande!
Stor kram!
Det är bra att gå emot och "ignorera". Eller snarare inte låta ångesten påverka precis allt som den själv vill för då påverkar den allt.
Vad jag har märkt är dock att det så jobbigt att göra det att jag inte kommer framåt. Jag blir så slutkörd av att konstat göra saker jag egentligen inte orkar att jag blir trött, utmattad och sårbar och till slut håller det inte och så sitter jag där igen på akuten med sönderskurna armar. Det är det där med att hitta en balans. Utmana men komma ihåg att värna om sig själv.
Min psykiska ohälsa började när jag var tolv-tretton men jag förstod det inte då. Jag hade flera panikattacker i veckan i skolan. Som tur var såpass korta att jag kunde dölja dom. Det dröjde tills jag var nitton innan jag själv kunde förstå att det inte var friskt. Vem jag hade varit utan det här? Var jag hade varit? Ingen aning. Jag känner inget annat liv än det här och har så förbaskat svårt att föreställa mig något annat och det är ett problem. Jag vet ju inte vad ajg strävar efter.
