Jag sitter i mörkret i vårt vardagsrum. Dagen börjar gry. Jag dricker en kopp kaffe och funderar över livet.

Igår somnade jag olycklig, i förrgår somnade jag olycklig, dagen innan dess också.

Jag försöker fundera ut vad det är för känslor och tankar som ryms i mig just den stunden och liknande stunder. Det är viktigt i terapin jag nu genomgår, att sätta ord på sina tankar och känslor. För det är ju de som får mig att reagera på ett, oftast, självdestruktivt sätt. 

Men allt jag kan komma på att svara min terapeut har hittills varit: jag är tjock. Jag tänker att jag är tjock, jag känner det och jag känner skam. Jag är trött och känner en känsla av att inte orka mer. Jag är trött på mat och kropp. Livet har förlorat sin mening för mig (vilken mening det nu skulle vara, djup som jag låter). Tryggheten, beständigheten, den barnsliga glädjen över att det är helg, den pirriga känslan i magen när jag tittar på min sambo, glädjen i att göra sig iordning för fest och dricka ett glas vin under tiden. Allt det är BORTA!!!

Men är det verkligen borta? Kanske går det att hitta igen? Men fan.. hur??? Tar terapin mig dit? Mitt kämpande och tänkande och fokuserande på maten och regelbundna vanor? Tänk att bara för en enda dag få vara glad och avslappnad igen. Åh vad jag vill det!