Läs med omsorg
Det är konstaterat nu att jag är inne i en väldigt dålig period. Jag vill inte trigga någon och därför ber jag er som skadar er själva att vara försiktiga om ni läser vidare. Av samma anledning som det, enligt mig, är oansvarigt att lägga ut bilder på sig själv och klaga på att man är tjock, fast man vet att man är smal, så vill jag varna innan ni läser vidare så att ni inte själva kastas in i någon typ av självskadebeteende/förvärrar ett självskadebeteende.
Jag har precis halvt om halvt lämnat en ångestattack. Skär mig ofta nu. Åkte fram till affären och köpte kirurgtejp och plåster innan jag började. Det är fruktansvärt kluvet för mig just nu. Samtidigt som jag kämpar med maten så brottas jag med ångesten. Framförallt framkallas den av två saker just nu: ensamheten och för små kläder. Måste slänga allt som tillhör mitt förgångna för det hjälper mig inte att komma framåt... Gråter varje dag nu. Fan vad jag är ensam!!! Det är skitjobbigt faktiskt. Ni bloggvänner är de enda jag har (och att ni finns är jag otroligt tacksam för). Det är helt tyst i vår lägenhet. Min tuss och hunden är iväg på äventyr och har roligt och här sitter jag.. med tejpade handleder som skvallrar om hur dåligt jag mår.
På något vis är det också det jag framförallt vill med skärandet; att nån ska upptäcka hur dåligt jag mår. Kanske fråga, kanske bry sig, kanske ge mig en kram. Alla har slutat bry sig sedan jag gick upp i vikt. Detta smärtar minst lika mycket som det ger ångest. Varför bryr sig ingen? Detta låter troligen otroligt självömkande och det är verkligen ingen attraherande egenskap. Men detta är min blogg, här vill jag erkänna hur jag känner. När ska den onda cirkeln öppna sig och släppa ut mig till nånting bättre?
Jag bryr mig och önskar jag vore där och kunde ge dig en kram. Jag har aldrig skurit mig själv men kan verkligen förstå vad det kan ge, allt för att få bort fokus och känslan en stund.
Stor kram
Känner igen mig så mycket i dina senaste inlägg. Bara det där med att bli svullen när man äter. När ska det försvinna? Dietisten säger det är först när man börjar äta normalt som magen börjar krångla och att det då kan ta väääldigt lång tid innan det går över. Suck, man vill ju ha en tidsgräns liksom.
Förstår den där tankegången med att; skär du dig så ser ngn att du mår dåligt. Önskar bara du kunde sluta och istället ta till ngt annat som t.ex. hålla i en isklamp läääänge.....det funkar för vissa, lite dåligt på mig dock, det ska erkännans. Men det ger inga sår i alla fall och det värsta är att skärandet kommer öka. Det kommer en tid när du ångrar dina ärr, tro mig. Men förstår dig, känner igen mig.
Förresten; Du och jag kanske ska ta en gemensam slängardag. Hara mängder med för små byxor i min garderob, som jag bara inte kan göra mig av med, fast jag vet att om jag vill bli frisk så kommer jag aldrig att kunna ha dem mer. Fast de stoppar vid knäna så vill jag ha dem kvar, så knäppt.
Kramar om dig hårt och länge nu vännen. Känner du den? Du är inte ensam. KRAAAM!
Jag känner så otroligt väl igen mig i det du skriver om, ensamheten, rädslan för viktuppgång och för små kläder, viljan att skada sig (för mig dock begränsat till tankar) och framför allt i önskan att någon ska se att man mår dåligt. Eftersom jag brottas med samma problem själv har jag svårt att ge dig råd.
Men för bara en månad sedan mådde du väl bra? Tror du att du kan försöka hitta tillbaka till den känslan?
Vad gäller viktuppgången hävdar mina behandlare att varje människa har en egen normalvikt som man automatiskt hamnar på när man äter normalt. Är det så att du även om du är normalviktigt fortfarande har ett ganska lågt bmi? Det kanske är meningen att du ska väga lite mer, men fortfarande inom normalvikt!
Jag är duktig som kämpar på med regelbundna måltider fast du känner som du gör. Fortsätt att kämpa!
