Jaha då var det ännu en middagsbjudning på gång; min pappa bjöd oss till lördag. Känns otroligt jobbigt, inte det minsta kul, och det får mig att känna förkrossande dåligt samvete att jag kan känna så... men vi har en konflikt som ligger kvar sedan ett tag tillbaka under min sjukdomstid som gör att jag finner det otroligt svårt att vara avslappnad i hans sällskap. Och så maten då givetvis.

Men jag tackade ja utan att tveka... vad ska jag annars göra..? Det är ju hans födelsedag och jag kom aldrig till hans 50årsfest förra året, så nu är det väl dags....

Jag och min terapeut gjorde en kartläggning över mig och "mitt ärende" idag. DBTn är ju uppdelad i 4 faser. Fas 1 handlar om det suicidala och självskadande beteendet, samt ätstörningen  och terapistörande beteende givetvis. På detta fokuserar man ungefär ett år. Fas 2 handlar om traumabearbetning och det är då man går igenom om det finns någon typ av trauma i ens historia som man måste ta tag i. Att detta kommer först efter ett år med färdighetsträning beror just på att man ska ha tillräckligt med färdigheter för att kunna hantera det som kommer fram vid traumabearbetningen.

Fas 3 och 4 handlar om att få/hitta ett liv värt att leva. Vart vill jag? vad vill jag göra i mitt liv? osv.

_______________________________________________
Egentligen har jag så mycket känslor i mig som jag vill skriva ut just nu, men kan inte få ner det på pränt. Hur jag verkligen känner.... Varför får jag inte ut det??