Ledig dag... den började med att jag vaknade upp och var jättehungrig. Fick genast ångest. Faan, jag vill inte börja dagen med att äta (fel tanke jag vet). Slängde i mig en banan innan jag hann tänka mer. Fet fet, ångest ångest... monstret tillät mig inte äta mer mer. Hinkade kaffe, tänkte att jag får säkert tillfälle att vräka i mig nåt senare idag.

Dock visar det sig att sambon ska va hemma hela dagen. och vi åker och handlar. Jag känner en besvikelse över att jag inte kan åka själv och handla (så jag kan köpa onyttigheter och tvångsmässigt trycka in i munner för att tränga bort de obehagliga känslorna). Jag får naturligtvis skuldkänslor för att jag känner besvikelse att han inte ska va borta idag. Försöker hålla god min inför honom och dölja besvikelsen.

När vi handlar vill han ha fikabröd, han köper wienerbröd. "jag vill hellre ha vetelängd" utbrister jag innan jag hinner hejda mig. Han köper det också. Fan också, jag vill ha hela den där, trycka i mig, slippa känna, tänker jag...

jag mår dåligt hela vägen till affären och hem (ca 2 mil enkel tur) i bilen, och då menar jag alltså fysiskt dåligt. Fattar inte detta. Jag börjar allt oftare känna mig yr, illamående..vad är detta?? fattar inte, det liksom sköljer över mig och jag känner hur det kryper i armar och ben.. obehagligt är det :( gäspningar, mår skit.

När vi kommer hem är det lunchtid, istället för att äta går jag och lägger mig, är så trött och kan inte tänka. Men så fort jag lagt mig återkommer vetelängden i mina tankar. Min sambo sitter i vardagsrummet och äter lunch. Jag går till köket. Tar fram vetelängden... skär av sidorna och botten som jag lägger tillbaka i påsen och dränker i diskmedel. Slänger påsen. Tar resten på en tallrik, går upp till vår sång. Äter upp allt, snabbt och bestämt. Känner mig fortfarande illamående men tillfredsställd. Går ner, möter min sambo vid trappan.. "älskling, vi måste prata" säger han.

Jag blir precis iskall, samma känsla som när min pappa brukade konfrontera mig ang mina sjukdomsbeteenden. men sen säger jag: "ja, vi måste prata". Jag berättar då mer om mitt beteende med svält och hets... han vill veta vad vi ska göra åt det. Tyvärr, säger jag, men jag vet inte... Alltså att jag tyvärr inte kan svara på hur vi kan hitta en lösning på det just nu.. för jag vet verkligen inte det! Men han vet ju också att jag ska påbörja behandlingen snart. Och jag hoppas den kommer ge mig fler verktyg att hantera mina känslor och ätandet.

När jag bodde själv frodades min sjukdom i min ensamhet. Ingen annan behövde vara med i det dagliga tvångsmässiga ätandet. Men nu är allt annorlunda... samtidigt känns det skönt att jag har något(någon att leva för, som för mig framåt.. som gör självmordskänslorna mindre, som får mig att kämpa.

Det känns skönt att ha berättat för min sambo hur jag ätit andras matrester ur sopkorgar..hur sjukt beteendet ibland är... överätadet, nerspolandet i toaletten, slängandet av mat... han tyckte också det var skönt att vi pratade om det.

Hoppas ni mår ok.