Förstår precis hur du menar, det är skrämmande när friska tankar börjar komma, för när man varit sjuk länge är det DET som är vardagen, det bekanta. Det är konstigt att något som får en att må så dåligt som våra ätstörningar också faktiskt ger oss nånting. Först när man våga släppa taget om det, då kan man bli frisk känns det som.

Jag har funderat mycket kring det där: vad ger min ätstörning mig? Jag har låg självkänsla och har en tro att jag måste vara "speciell" för att vara värd något. Annars är man som "vem som helst" och vem bryr sig då om en? Och just där har vi nästa grej: en enorm längtan efter kärlek/att bli omhändertagen och älskad. Och som sjuk så bryr sig människor om en...

Sen det där att längta efter smalheten, det är nog på något sätt kontrollen och känslan att vara speciell, att ha en identitet på nåt sätt, att det egentligen är det man saknar/längtar efter..? eller vad tror du? Det är liksom den ultimata bekräftelsen på ens kontroll, en falsk självkänsla. och samtidigt det man skäms allra mest för. Jag brukade både älska uppmärksamheten jag fick, samtidigt som jag hatade den.

Det finns många dimensioner i det här och man behöver egentligen inte komma fram till vad som stämmer, bara försöka komma till någon sorts acceptans och förlåtande gentemot sig själv och försöka komma vidare i livet. Lättare sagt än gjort, men jag är övertygad om att både du och jag kommer att lyckas.

Kram