När jag är ute och går med hunden känner jag hur brösten guppar lite (jag klarar inte att använda bh för jag tycker jag känner kroppen ännu mer då). Jag har små bröst. Men jag har ändå märkt att de blivit större. "Fläsk" ryser jag.. en liten rundning är det.. Jag önskar att jag inte hade några former alls!!! jag vill inte vara kvinna..jag vill vara en liten flicka.

Det tyckte jag var så skönt när jag gick ner i vikt, att vara riktigt liten, liten och lätt. Flyga fram. Jag sprang så lätt. Inget motstånd, inga lår som kändes mot varandra, inga fläskiga armar. Jag brukade springa i bikini och hotpants, njöt av att känna min kondition och min magra, lätta kropp mot underlaget. Kläderna som hängde. centilong 134 i byxor. men det var så härligt... 

Dock jag tänker också på ångesten och skammen när jag träffade familj och vänner. Och rädslan för att bli konfronterad. Jag brukade vakna mitt i natten, precis genomsvettig. Senare har jag förstått att det är en vanlig fysisk reaktion vid anorexi. 

På något sätt känns det så här i efterhand som jag dels ville förminska mig själv, men samtidigt ville ha uppmärksamhet och omtanke. Men omtanken uteblev...endast oro fick jag motta från familj och vänner. Och ilska. Mycket ilska. Jag kände mig ännu mer som ett misslyckande. Och totalt ensam. Dessutom kändes hela min existens som ohållbar och jag visste att det inte skulle vara för evigt.

På tal om att inte vilja vara kvinna/inte ha former.. jag har tidigare skrivit om det faktum att jag inte har någon mens. Och ofta känner jag att jag tycker det är skönt att slippa. Det låter helt sjukt förmodligen men nånstans känns det så starkt; Jag vill inte ha mens. jag vill inte ha bröst, jag vill inte ha rumpa, mage, lår, armar. Jag vill vara liten. Och bli omhändertagen.