Skam
Jag mår inte bra och jag har egentligen aldrig berättat för någon hur dåligt jag faktiskt mår. Skammen är för stor. Skammen att åka hem tidigare från jobbet pga att jag mår dåligt eller att jag vill hetsäta/tvångsäta. Skammen över hur ofokuserad jag känner mig i mitt arbets- och privatliv; det är fullkomligt OMÖJLIGT för mig att koncentrera mig!! Är det nån som upplever samma sak? Jag är aldrig "här och nu" utan alltid någon annanstans i mina tankar. Jag känner mig aldrig till fullo engagerad och upplever därför aldrig något fullt ut egentligen. kanske är antideppen... jag vet inte men det är helt klart jobbigt. Varför är jag då så rädd att involvera min älskling i mina tankar, mina handlingar osv. Jag är nog rädd att tappa ansiktet, att förlora honom, att gå ner mig ännu mer...
Jag är grymt ensam...inte fysiskt men psykiskt. Jag ringer aldrig min familj när jag mår dåligt längre. vill inte att de ska må dåligt och dessutom kan de inte hjälpa mig. Jag har inget annat umgånge än min sambo och hunden...
Jag kan inte känna förtroende för psykoterapeuten (eller jag har faktiskt bara träffat henne två gånger så egentligen kan jag kanske inte bedöma det riktigt än) men det är så svårt för mig att öppna upp, att släppa min "prestige"...
Jaja... jag märker att jag svamlar men jag måste bara skriva av mig lite, släppa ut tankarna i skrift. Det är skönt att ha min och andras bloggar tycker jag. bye...
Visst är det svårt att öppna upp sig för någon främmande människa.. det tar tid att göra det.. Att lita på henne efter 2 ggr är antagligen för mycket begärt.. Man måste först känna in att det fungerar o så.. Förvisso kände jag nästan direkt med min terapeut att jag gillade honom..MEN det fungerar ju ändå inte alltid som det ska.. Det jag menar är att tillåt dig att försöka berätta saker för terapeuten.. oftast är det våran egna rädsla som hindrar oss.. i oro att det ska "låta konstigt" mm.. det är våra egna värderingar o inget som terapeuter tänker på.. dem är till för att hjälpa oss.. våga lita på henne, berätta små små saker så ska du se att det kommer att kännas bättre efter ett tag.. det är inget bra att ha det inom sig, det triggar bara en massa ångest.. Att du inte ringer din familj när du mår dåligt vet du säkert själv svaret på.. Jag ringer sällan eller aldrig min sambo eller nån annan i min familj när jag mår dåligt.. då jag upplever att dem inte kan möta mig i dem känslorna o det orsakar för mig bara ännu mera kaos.. Hoppas att du får en ok lördag iaf.. Stor kram
