Tack för era reflektioner ang DBT-gruppen my och della. Jag känner mig nu ännu säkrare på att jag faktiskt ska gå dessa gånger och sen noga överväga behandling eller ej. För det är ju så sant som ni säger det här att man faktiskt kanske själv inte inser att man faktiskt mår så dåligt som man gör.

Mina konstiga krypningar/ilningar i benen fortsätter, det börjar bli jobbigt nu. Jag kanske kan ta upp det när jag träffar en ny läkare på måndag (den gamla som inte var intresserad av annat än att skriva ut recept har nu slutat). Jag fick tiden när jag ringde vårdcentralen i förrgår och bad om förnyat recept då jag inte hade mer att ta ut. Så nu får jag förhoppningsvis så det räcker över en längre period denna gång.

I övrigt går det väl sådär för mig. Min förra behandling gick jag för ett och ett halvt år sedan ungefär och kbtn jag genomgick då hjälpte ej just då... Så nu börjar jag om från scratch med det här nya. Ett nytt sjukhus, nya tjejer i gruppen...de sa att för att gå behandlingen måste man ha borderline-diagnos... lite konstigt för det har nämligen inte jag... men jag sa inget, och då min psykoterapeut ändå vill ge mig chansen eftersom jag har vissa likheter med de som har borderline, så känns det ändå som att det är en tillräckligt god anledning till att vara där.

Vet inte vad jag ska skriva riktigt...har mycket i skallen men inget som kommer ut. Skäms också... Är trött. Saknar en väninna att tjöta med... min sambo sitter dock bredvid nu. Fast jag känner inte för att mysa, titta på film el liknande. Jag är som sagt mest trött.

Kram (trevlig helg på er förresten!)