blev inte som jag trodde
Kom för en stund sen hem från en gruppträff på sjukhuset, "inför DBT" som gruppen kallas. Det var andra gången. Jag kom med andan i halsen som vanligt.. hade precis avslutat på jobbet med en gruppinformation, samt samtal med te av deltagarna enskilt. Stress stress iväg till sjukhuset.. när vi har suttit en stund i gruppen kommer en tjej in som ska vara med, och våra blickar möts. Vi känner igen varandra. Hon är så skadad, redan på högstadiet var hon missanpassad.. jag lider så med henne. Jag kände hur mitt hjärta krossades, maldes sönder. Det gjorde ont i hela mig. Hennes blick, tom men ändå full av hat. Hat mot samhället som svikit henne. Självhat, att aldrig ha passat in, aldrig känt trygghet...
Med tunga steg gick jag därifrån när gruppen var slut och nu känner jag hopplöshet. Jag hör inte hemma i den gruppen. Fan!! Jag som såg fram emot det här, som hoppades... som har pratat med chefen om att jag ska börja behandling. Fan fan fan... vad ska jag göra nu? Gå den andra behandlingen? Matschema, matdagbok. Jag vill inte!! Jag vågar inte.
Ni som försöker äta regelbundet frukost lunch middag och mellanmål emellan, hur började ni? Hur finner jag motivationen och viljan att förändra mitt matbeteende? Jag är så avundsjuk på er, ni är så modiga och jag är bara feg feg feg...
Men gulle, åh, jag känner med dig! Det är så galet svårt att känna att man passar in i en grupp när en människa som man vet mått som hon mått också finns där...speciellt efter det du kände förra veckan, med att du inte var "tillräckligt sjuk"!
Hur kändes själva behandlingen? Utöver att hon var där?
Jag gick en en grupp för några år sedan och vi var alla på olika nivåer. En tjej hade kämpat jättelänge och var på bättringsvägen, jag var någonstans i mitten och en tjej som verkade vara ganska långt kommen i tillfrisknandet blev t.o.m. sämre under grupptiden. Jag kände mig missanpassad i början och tyckte inte att jag hörde hemma där (jag hetsåt ju BARA några gånger i veckan, inte varje dag, alltså var jag nästintill frisk tyckte jag...). Men att vi var på olika nivå var så bra! Man lärde av varann och fick inspiration, gladdes tillsammans och peppade varann när det var dåligt.
Det är fortfarande så att du är med i gruppen av en anledning och den anledningen är att du ska få den hjälp du behöver för att bli frisk. Alla funkar olika och är sjuka på olika sätt också. Du kanske uppfattas helt annorlunda än du tror och de i gruppen känner samma sak!
Så tufft att läsa... Jag hoppas det löser sig så att det känns bra för dig.
Kram!
