Jag har den senaste tiden märkt att det är svårt att ta ansvar för andra när man mår dåligt själv. Har ni också upplevt detta?

Att vara flickvän/sambo/matte/dotter/mamma.. vad det än är så kan det bli en så övermäktigt på något sätt. Jag får en känsla av att inte orka helt enkelt och det ger ju självklart oerhört dåligt samvete. Ibland tänker jag att det var lättare när jag levde ensam för då var det "bara" jag som led av min situation. Nu helt plötsligt är det så tydligt att hur jag har det påverkar även andra individer. Det gör att jag får en känsla av misslyckande, att jag inte räcker till, att jag inte är så som en sambo/dotter/matte borde vara... Jag är inte närvarande i kärleken, i vardagen på det sättet som jag önskar att jag vore. För att inte tala om ekonomin. Det går ju oerhört mycket pengar rakt ner i papperskorgen (eller ut på vägen från bilfönstret... min sambo klagar ofta på de latmaskar som slänger saker omkring sig "när det finns papperskorgar" och jag har ännu inte vågat bekänna att jag är en av dem...).

Men samtidigt vet jag att jag inte vill inte byta ut mitt liv idag mot något annat, jag vill absolut inte leva själv igen nu när jag funnit min livspartner! Det är bara det att man vill ju att sina nära och kära ska ha det bra och har en glad, frisk och pigg sambo och matte. Inte någon som är känslomässigt instabil, trött och osjälvständig.

Kram