Overkligt
Idag känns gårdagen overklig. Mådde jag så dåligt? Ja, jag mår verkligen inte bra och det är ju det jag inser när sådant här händer.
Kände det komma krypande under eftermiddagen, jag och sambon skulle och handla mat.. ångesten finns ju alltid där, men den blev starkare i bilen. Jag satt och tittade på min kropp, mina ben (jag sitter aldrig med benen platt mot underlaget då jag upplever det som att låren liksom "flyter ut" då), den gamla rossliga grammofonskivan satte igång och snurra. Ni vet hur det är. Helt plötsligt var jag omsluten av ångesten. Kunde inte hitta ut!
Han skrek i mitt huvud:
"Hur f-n kunde du tillåta dig att gå upp i vikt? du är så misslyckad, så ful, så j-a tragisk. Fattar du inte att S (sambon) kommer lämna dig?! Tragiska människa. Du gör alla olyckliga!! Fattar du hur mycket alla har lidit på grund av dina dumheter!? j-a ego!"
Samtidigt som äs/ångesten håller på att skrika i mitt huvud och totalt omsluta mig, känner jag hur andra känslor bubblar upp som svar till ångesten; hopplösheten, maktlösheten, bristen på kontroll... det kommer aldrig sluta! Hela mitt liv är kört! Fucked up. Tänk att ha det såhär varenda dag, resten av livet! jag orkar inte! JAG ORKAR INTE!
Tårarna sprutade. Jag messar en kollega där jag skriver ner en del av det jag känner. Hon ringer. "Jenny, förstår du vad jag tänker när jag får ett sånt sms? Du mår inte bra, du måste åka in, läggas in. Du klarar inte detta själv och varken jag eller S kan hjälpa dig"
Jag hör hennes ord, de når fram och jag tog i den stunden beslutet att åka tilll akuten. S körde mig. Ångesten hade i stort sett avtagit när vi kom fram (3,5 mils bilresa), men jag vet att förr eller senare blir det likadant igen.
Imorgon ska jag ringa Psyk på det sjukhuset så får vi se vilket beslutet blir. Jag skulle gärna läggas in, jag tror att jag måste komma ifrån plikterna och ansvaret i vardagen en tid. Tyvärr ser jag ofta ut att må bra, det är ett handikapp i sådana här situationer. Jag har ett "happy face" som inte hjälper i sådana här lägen. Då måste man prata för sig, berätta precis hur man känner. men det är svårt. Jag vill ju inte känna det!
Hur är era erfarenheter från att ha varit inlagda? Hur fungerar det egentligen?
(Tack för ert stöd, ni är bäst. KRAM KRAM KRAM)
Det ser säkert mycket olika ut. Där jag var inlagd senast var en akutavdelning. Blev kvar i 5 mån...whaa.
Jag fick ändå bra hjälp. Hjälp med maten, hjälp med ångesten. Jag tror att utan det stödet och den tryggheten som det ändå innebar att vara inlagd så hade jag inte lyckats nå mina känslor heller. Avdelningens hjälp innebar att jag åter började kunna känna, vågade känna, vilket också tog mig mkt framåt med min samtalskontakt. Och som hon sa; "Du klarar inte ta dig igenom det här hemma". En mening som visade sig vara sann. Jag vet att jag inte hade klarat av möta allt hemma, definitivt inte utan att ta ut det på maten i allt större utsträckning. Även om matrutiner fick jag hjälp med.
Det är absolut värt att ta chansen. Har du varit inlagd förut eller är det första gången?
Kram
Sitter heller aldrig med låren mot underlaget för de är så feta. Tycker det var bra att du åkte in till psyk även om ångesten hade avtagit när du kom fram. Jag har varit inlagd så många ggr på psyk så jag minns inte hur många. Är ju såklart aldrig kul att vara inlagd. Men när man mår så dåligt att man bara vill ta livet av sig kan det hjälpa. Kan vara skönt
och bli omhändertagen. Äta sina måltider mm. När jag har varit inlagd har jag oftast fått en sjukgymnast. Och några gånger hade de en grupp med
färdighetsträning. Men varierar vad de har för hjälp. En gång fick jag 5 behandlingar med lct (elchocker i skallen) men är inget jag rekommenderar. Men blir ju mycket liggande i sängen
också och inte göra något. Men jag tycker att det varit värt det alla de gånger jag varit inlagd även om jag inte blivit frisk. men komma bort lite från vardagen. Och är ju så mycket svårare att hetsäta när man är inlagd. Även om jag köpt godis på permissioner. Men aldrig i samma mängd som hemma. Så om du känner att du inte klarar detta så ring psyk. kram
Jag har aldrig varit inlagd, men jag känner igen det där med "happy face". Jag gick hos en psykolog ett tag och ibland var det som att hon nästan inte trodde mig när jag berättade hur jag kände, eftersom jag alltid såg så glad ut.. Det är svårt.
Du behöver nog en del hjälp för att komma ur detta, men jag vet inte om det bästa alltid är att bli inlagd. Hemma har man ändå ett någorlunda "normalt" liv, blir man inlagd är risken att man känner sig ännu sjukare. Kan jag tänka mig.. I vilket fall hoppas jag att du kan få den hjälp du behöver så att du kan leva det liv du vill ha, ett liv utan sådana begränsningar.
Kram
