Det har varit en skön dag idag. Har precis varit ute på en promenad. Träning är livsfarligt för mig och jag tillåter mig endast promenader i makligt tempo. Annars kommer äs genast med påtryckningar...som ett brev på posten! Detta är jag övertygad om är mycket viktigt för att jag ska kunna bli frisk. Man måste ha en plan för träningen likväl som för maten. Jag ser hård träning som något som jag kan göra först om flera år. IFALL jag nu tillfrisknar..

Idag har jag funderat en hel del på olika kroppstyper. Och nu varnar jag känsliga läsare för grova generaliseringar! Jag utgår inte från någon statistik utan enbart min egen upplevelse ;)

Framförallt har jag funderat på kroppstyp i förhållande till personlighet, samt kroppstyp i förhållande till förekomsten av äs.

För många av oss med äs tror jag att en dröm är att vara naturligt smal, typ att "här går jag och jag bara är sån här!" Då får det mig att undra hur stor del av alla äs-drabbade i vårt land som är naturligt smala i grund och botten?

Jag känner en del som är naturligt smala (både tjejer och killar) och mellan vissa smala kroppstyper kan man tydligt se vissa tecken som är kännetecknande:
Antingen är de storätare som äter snabbt (ofta killar), eller så är de typen som äter långsamt (sådär långsamt så man nästan tror att det går i slowmotion, som om de reflekterar efter varje tugga) De kan tex vara småätare men allätare. För ofta äter de varierat, t ex thaimat till lunch en dag, sallad en dag, bakad potatis med tonfiskröra en dag osv osv. De reflekterar sällan över maten som sådan utan äter när de är hungriga och slutar när de är mätta.

Man kan ju bli avundsjuk för mindre! Men allt är inte alltid som det ser ut..

Som sagt, jag varnade för generaliseringar:) Men jag tycker det är intressant och fundera sådär ibland.. Till mig brukade folk alltid säga förr att jag var proportionerlig. hallå... finns det nåt tråkigare ord. Jag har alltid önskat att jag var klent byggd, eller nåt sånt. Men sakta men säkert, i takt med att jag blir äldre så känner jag mig ändå lugnare i mig själv och vet att jag är den jag är. Jag är född som jag är, och kan inte vara någon annan än det (det skulle innebära att jag blev olycklig). Har provat äs-vägen länge nu och vet av erfarenhet att det inte är ett hållbart liv, ett liv som jag vill leva. Men man måste fatta det med själ och hjärta och finna styrkan att agera i förhållande till det.

Mycket babbel idag...

Min sambo är iväg, kommer hem imon kväll. Känns ok. Det enda som inte känns ok är att vi är bjudna på fest på lördag. Vill inte. Jag ska försöka släppa oron, pressen...jag ska verkligen satsa på att gå, men jag behöver ju faktiskt inte gå om jag inte vill. Jag måste ha orken till det. Måste tänka på mig själv, men ändå inte luras av äs... Och det är svårt.