All kärlek till er för era kommentarer det senaste, nu när det är svårt. Jag är så tacksam.
Mitt mående har inte blivit värre iaf, vilket är bra.

Jag var hos min psykoterapeut idag. Hon pratar mycket om acceptans och vishet (vanligt inom DBT). När tankarna/känslorna/ångesten sköljer över en så måste man försöka allt vad man kan att greppa tag om förnuftet. Helt enkelt använda sin s.k. vishet för att se klart på situationen. Vad är realistiskt? Vilka tankar kan jag identifiera och vad säger min vishet om dessa? etc.

Vad gäller acceptans säger hon att man måste försöka att acceptera sin situation, sina tankar, känslor, ångesten:
"Ok, nu mår jag verkligen skit, känslorna och ångesten har mig fast och misshandlar mig, det gör ont, jag är rädd, ledsen" En stor del av att acceptera detta handlar om att sedan kunna komma vidare till: "Så här vill jag f-n inte ha det!!" och påbörja att tänka konstruktivt och lösningsfokuserat.

Det låter skitfuttigt när jag skriver om det här men jag tror faktiskt mycket på det. Visheten och att tänka realistiskt osv känns som att det går hand i hand med medveten närvaro. Att verkligen känna nuet, var är jag? Hur känns det att sitta här? Hur känns min hunds päls under mina händer?

Terpeuten sa också att det är väldigt viktigt att någon gång under varje dag validera sig själv. Det betyder att bekräfta sig själv, att ge sig själv "credit". Att kunna se det man faktiskt gör för att få sig själv att må bättre, det kan vara att man ätit frukost, myst med sitt husdjur, suttit ute i solen eller va det nu än må vara.

Jag satt ute i solen en stund efter mötet med terapeuten och kände värmen och hur vinden lätt smekte min kind. Det var bara 10 min, men det var sköna minuter.