Fest och ex
Jag och sambon håller på att planera hans 40års-fest. Gör en gästlista i Excel för att se hur många det blir. Än så länge 32 vuxna (utan oss) och 16 barn. Flera av familjerna tillhör hans gamla umgänge som han hade tillsammans med sin förra fästmö... och så sa han att vi ska bjuda henne också ("annars stänger vi ju ute henne från gemenskapen"). Jag blev väldigt stött över detta. Jag har träffat henne några gånger, dels på dans och dels på en födelsedagsfest förra sommaren... det skulle kännas extremt jobbigt om hon kom på festen. Men jag skrev med henne.
Inget känns roligt längre... bara tänker på att de hade sex med varandra en "sista gång" när jag och han precis träffats. Plus att hon blev väldigt sjuk några månader senare och han åkte till henne i det land hon studerade då och var där i 2 veckor med henne på sjukhuset.. När han kom hem sa han att hon försökt få honom att ligga med honom.. Hur kul känns det för mig? Jag var nära att slänga vårt förhållande i sopnedkastet när han var hos henne den gången... bara prata på telefon, veta att han var hos henne.. och jag med min dåliga psykiska hälsa satt ensam hemma, helt knäckt.
Dock har de (vad jag vet) ingen kontakt sedan minst ett halvår tillbaka och han bjuder inte henne för att han vill det säger han, utan för att han måste med tanke på att det är hennes vänner vi bjuder. Jag vill bara hetsa just nu... som vanligt är det den bästa ångesthanteringen! Ni vet ju hur det är, inget annat hjälper som det... i alla fall inte innan man lärt sig hantera saker och ting på andra sätt. Detta trots att jag ätit mycket redan idag.
Regnig dag idag, skönt, önskar bara att jag var själv hemma också. Faktiskt.
Vad har ni alla för semesterplaner förresten..? Jag får semester v 29... har inte planerat in nåt speciellt än och det känns lite trist... samtidigt önskar jag att jag hade fått åka iväg nånstans med obegränsad budget och bara shoppa järnet, fixa naglar och hår, brunutansolduscha. Försvinna in en mängd av personer. Dansa hela nätterna... Jag vet att det låter hur ytligt som helst. Men annat jag tänker på är att sitta på ett café i lugn och ro, kanske i Paris.. med en bra bok.. försvinna in i litteraturen i timmar...titta på allt folk. Drömmer mig bort...
Märker att jag inte har med sambon i tankarna. Why?? Är det svårt att älska och hänge sig åt någon annan när man lider av äs? Jag känner att det är så... känner mig inte attraktiv, känner inga andra känslor än ångest, självförakt, oro... ja, ni vet säkert hur grammofonskivan snurrar om och om igen i huvudet. på samma gång som de här känslorna uppfyller mig känner jag mig också helt tom...
Inget känns roligt längre... bara tänker på att de hade sex med varandra en "sista gång" när jag och han precis träffats. Plus att hon blev väldigt sjuk några månader senare och han åkte till henne i det land hon studerade då och var där i 2 veckor med henne på sjukhuset.. När han kom hem sa han att hon försökt få honom att ligga med honom.. Hur kul känns det för mig? Jag var nära att slänga vårt förhållande i sopnedkastet när han var hos henne den gången... bara prata på telefon, veta att han var hos henne.. och jag med min dåliga psykiska hälsa satt ensam hemma, helt knäckt.
Dock har de (vad jag vet) ingen kontakt sedan minst ett halvår tillbaka och han bjuder inte henne för att han vill det säger han, utan för att han måste med tanke på att det är hennes vänner vi bjuder. Jag vill bara hetsa just nu... som vanligt är det den bästa ångesthanteringen! Ni vet ju hur det är, inget annat hjälper som det... i alla fall inte innan man lärt sig hantera saker och ting på andra sätt. Detta trots att jag ätit mycket redan idag.
Regnig dag idag, skönt, önskar bara att jag var själv hemma också. Faktiskt.
Vad har ni alla för semesterplaner förresten..? Jag får semester v 29... har inte planerat in nåt speciellt än och det känns lite trist... samtidigt önskar jag att jag hade fått åka iväg nånstans med obegränsad budget och bara shoppa järnet, fixa naglar och hår, brunutansolduscha. Försvinna in en mängd av personer. Dansa hela nätterna... Jag vet att det låter hur ytligt som helst. Men annat jag tänker på är att sitta på ett café i lugn och ro, kanske i Paris.. med en bra bok.. försvinna in i litteraturen i timmar...titta på allt folk. Drömmer mig bort...
Märker att jag inte har med sambon i tankarna. Why?? Är det svårt att älska och hänge sig åt någon annan när man lider av äs? Jag känner att det är så... känner mig inte attraktiv, känner inga andra känslor än ångest, självförakt, oro... ja, ni vet säkert hur grammofonskivan snurrar om och om igen i huvudet. på samma gång som de här känslorna uppfyller mig känner jag mig också helt tom...
Kommentarer
Postat av: ellinor
är jobbigt att ha pojkvän på ett sätt när man lider av äs. Tänker på mitt ex Robert. Har aldrig älskat en kille som jag älskade honom. Men det där med närhet kan vara svårt. Visst att ligga och mysa med kläderna på tycker jag om. Men det andra. ja du fattar är jobbigt att när man inte accepterar sin kropp vill man inte visa den för nån annan. Och man är heller inte riktigt närvarande i förhållandet när man bara tänker på mat och vikt hela tiden. För det finns ju ALLTID i skallen vart man än är och gör. Men eftersom din pojkvän är med DIG och ingen annan älskar han ju dig som du är!!
