Ångesten (dvs rädslan för viktuppgång/förlorad kontroll och ledsenhet) river och sliter i mig. Magen är min mätstock, känns den fet är jag fet. Allt startade med att jag såg en supermager anorektiker i affären där jag var med min sambo innan. Klarar inte av sånt, känner mig som den mest misslyckade människan i världen då. Vill gråta men min sambo har lidit nog nu.