Denna blogg är skapad av mig för att jag ska kunna ha ett ställe att skriva av mig på. Jag väljer att vara anonym då jag vill kunna uttrycka mina känslor utan oro.

Jag har under några år levt med ätstörningar, vilket präglar mina tankar, mitt liv. Allting. Jag känner mig ensam, trots att jag har sambo, jobb... ett bra liv. Faktiskt ett jättebra liv egentligen!

Men jag kämpar med mina ätstörningar dagligen (för närvarande med tvångsmässigt ätande och överätande, min ätstörning ändrar dock utseende lika ofta som mig känns det som), och i stort sett i det tysta. Inte på det sättet att det är hemligt, tvärtom har jag varit rätt öppen med att jag har ätstörningar och de flesta runtomkring mig känner därför till det, inkl min sambo/familj etc. Jag har även gått dagvårdsbehandling.

Det jag saknar är någon jag kan öppna mig för till 100 %, någon att prata av mig hos. Någon att mata med alla mina sjuka tankar utan att bli idiotförklarad och utan att såra eller vara rädd för att göra ledsen. Mina föräldrar och mina syskon har mått otroligt dåligt pga min sjukdom (inte minst pga självmordstankar som jag haft och inte kunnat tiga om) och jag vill därför inte längre utsätta varken dem eller mina underbara sambo för mer lidande. kanske kan denna blogg underlätta för mig genom att låta mig skriva av mig.

Jag följer själv många bloggar skrivna av andra tjejer med liknande problem som jag och det ger tröst och en känsla av någon som kan förstå.

Har precis tagit antidepp och det bränner i halsen, tycker det är bättre med piller än med kapslar... om det är nu är någon som läser detta; har har du erfarenhet av Fluoxetine?

//tackhej.