Jag har i många år fört en kamp mot mig själv. Jag har förminskat mig själv, trampat på mig själv och jag fortsätter att varje dag hata mig själv, förakta mig och klandra mig. Det hela blir en ond cirkel som får en att må ännu sämre. Det är verkligen livsfarligt. Tankens kraft är enorm! Jag är lika förundrad som förfärad.

Innan jag fick ätstörningar var jag precis som vilken tjej som helst. Faktiskt ganska stolt över mig själv till och med! Tyckte ofta att jag såg bra ut, älskade att handla kläder, att sola, att sköta om mig själv. Nu duschar jag kanske max två gånger i veckan (usch va äckligt det låter.. jag står nämligen inte stå ut med att känna vattnet mot min kropp, får t o m rysningar bara jag skriver om det). Jag hatar verkligen att duscha och att torka mig! Dock döljer jag detta väl. Är alltid välsminkad, välklädd etc. Men jag tycker ändå att jag är ful och äcklig.

Jag har många gånger sagt till min sambo att "ätstörningarna har tagit ifrån mig så mycket". Den har tagit bort mitt umgänge, genuin glädje, min familj och glädjen i att umgås med dem. Faktiskt känner jag mig fast inuti i den här degiga kroppen (som kanske inte är degig?). Jag känner mig bortkopplad från den riktiga, "vanliga" världen. Hur är det att ha en vardag, att ha vanliga problem, att inte ha en ätstörning?

Många gånger har jag önskat mig bort från mitt liv och börjat tänka på olika sätt att ta livet av mig. Men nu har jag fått utskrivet antidepressiv medicin sedan ett halvår tillbaka ungefär. Dock gav det mest effekt i början. Nu tycker jag mest att jag är hungrig och trött hela tiden. Ni andra med ätstörningar förstår ju genast hur mycket ångest det ger! En känsla av att inte orka... att ge upp. Att fullständigt mista kontrollen.

Anledningen att jag fick antidepp var att några arbetskamrater reagerade på hur jag mådde och pratade med vår chef som uppmärksammade problemet och fick mig att ta kontakt med läkare och psykolog. Det kan jag vara glad över, men jag känner mig också kluven. Omotiverad att gå igenom ännu en behandling... Fick genom företagspsykologen kontakt med en lokal ätstörningsenhet och psykoterapeut, som jag träffat två gånger. Dock måste jag bestämma mig för att ta emot hjälpen eller inte. Hur blir jag motiverad och hur finner jag orken att ta tag i detta ytterligare en gång? jag orkar inte...