Jag äter alltid i smyg, i princip alltid. Och ofta i bilen. Ni skulle se hur min bil ser ut inuti. Kladd överallt! På sätet, smulor, klet på ratten, växelspaken. Pärlsocker på mattorna... osv osv osv.

Så fort jag städat den (ångesthantering, sudda bort det onda) så kletar jag ner i den igen.

I början av veckan var jag på möte på ett annat kontor och en tjej från mitt jobb var med, hon hade åkt buss dit. Men sen frågade hon om hon fick åka med mig tillbaka till vårt kontor.. herregud tänkte jag. Faaan också..! Ut med pappersservetter, torka torka torka! Men jag fick ju inte upp allt, inte ens hälften av allt klet och alla smulor och dessutom bad jag henne vänta utanför bilen ("den är så skitig!"). Jag vågade inte möta hennes blick på hela vägen tillbaka till jobbet.

Och igår skulle min sambo hjälpa mig att fylla på motorolja som min bil överkonsumerar (jag har en rätt gammal bil, det är vår extrabil för sambon kör den nyare och större där vår hund får plats). Därefter öppnar han passagerardörren för att kika när jag startar så varningslampan för oljan slocknat. Usch så jobbigt det kändes.. tänk så såg han smulorna!

Som jag tidigare skrivit så vet alla i min närhet om att jag har ätstörningar (de flesta reagerar dock bara när jag pendlat neråt i vikt, såklart fastän det är då jag eg har minst ångest), dock vet inte min sambo hela sanningen om hur min äs yttrar sig. T ex överätning, hetsätning, smygätning. Det skäms jag för mycket för att berätta. Och det leder till en enorm falsk-känsla. En känsla av att ljuga, att smussla, att vara en dålig person utan karaktär som inte förtjänar att vara älskad.