Räddad morgon!
Ni räddade min morgon. jag ska vara hemma själv till halv två idag. Hade redan tänkt trösta mig med hets. Men så loggade jag in på bloggen. Tack vare er har jag börjat tänka om och ätit frukost. För mycket känns det som, men jag försöker tänka om. Jag är med på tåget!! Äs kan ta och dra, sticka nånstans!
Den låsta avdelningen gav mig en tankeställare. Jag kände att jag måste kämpa ännu hårdare nu. Det är bra att avdelningen finns där, precis som du säger My, hjälpen finns inom räckhåll. Men jag ska kämpa nu. Många av de personerna jag träffade där igår, gick rakt in i själen på mig. Jag ska kämpa för mig och för dem!
Visst, jag ska inte ljuga och säga att "idag är allt kanon!!" Absolut inte. Det är tufft nu, riktigt tufft. Direkt när jag vaknade var känslan där; Ännu en dag... i den här kroppen, med den här hjärnan (som äs kidnappar om och om igen). Att hitta kraften att kämpa varje dag. Men jag får inte tänka för mycket på det, utan ta timme för timme. Dag för dag.
Min brors nyhet igår känns fortfarande kluven för mig. Jag är så glad för dem och tycker det är helt fantastiskt!! Så hur kan en sådan nyhet få mig att gråta? Tack Ellinor som får mig att förstå att jag inte är ensam. Jag tror att både du och jag kan få en familj en dag. Jag frågade sambon i morse om hur han ser på det här med barn (kanske verkar som en konstig fråga att ställa efter ett relativt långt förhållande, men annars kommer tankarna direkt att han är besviken på mig att jag inte kan sköta om mig själv så jag har mens etc). Han sa: "Självklart vill jag ha barn. Men inte så att det är ett absolut måste, eller nu eller aldrig! utan mer att det kommer när/om det kommer".
Det tycker jag var ett bra svar. Tar bort pressen lite från mig. Känslan av misslyckande och skam och skuld för situationen. och man blir ju inte yngre precis... hrrm...
Idag ska jag som sagt va hemma. S kommer hem kl halv två ungefär, då skjutsar han mig till min terapeut och åker själv och fixar med sina vapenlicenser. Nej, han är ingen maffioso, bara jägare.. haha.. Och sen åker vi till hans föräldrar och bror och hälsar på. Jag samlar kraft, jag ska med, älskar hans familj som den vore min egen.
Hur mår ni? ska nog in till er och kolla läget nu.
ja, här på måendefronten är det som en berg-ochdalbana :(
....men jag blir så glad över att höra att du tänkte om vid frukosten. Jäklar nu ska jag också klara det, tänkte jag när jag läste dina ord. Vi kan, kan, kan!!!
Vilket bra svar din sambo kom med angående barnbiten, förhoppningsvis minskar det stressen lite också. Fokusera på att blir frisk nu och du har verkligen viljan. Figtas, ät och figtas igen...., deala inte med äs, ät frukost, ät mellanmål, äta lunch, trampa eller snarare stampa på honom (för mig är det en honom), gå emot. Låt det få komma tårar, låt ångesten komma, var inte rädd och återigen...deala inte!! Så lätt att säga till någon annan men så svårt att hålla sig till det själv. Jag vet. Men jag tror på dig vännen.
Kramar <3
Känner du dig kluven i att din bror skall få barn för att du inte är där än?
Åhhhh, fy vad jobbigt. Har du anorexia, bulimi eller en kombination? Jag har ju en ganska extrem bulimi, fast jag har alltid haft mens. Även om den är väldigt oregelbunden.
Känner igen viljan att kunna fungera som "vanliga" människor, att må bra och kunnda göra saker utan ångest (i mitt fall.) Jag tror du kommer dit en dag, och har en fin liten unge eller två (eller fler.) :)
Kram.
Jag var inlagd på psyk en gång, en natt. Och det skrämde mig något otroligt. Inte så att det var som folk tror, att det går patienter omkring och skriker i korridorerna. Tvärtom verkade de flesta ganska "normala". Men nedbrutna. Och rummen var hemska, allt kändes så otryggt, skötarna pratade knappt med en, etc. Så efter jag var där, har jag kämpat för att inte komma tillbaka. Och på så sätt har det hjälpt mig faktiskt!
