Ensam hemma
Jaja, nog sagt om det.. jag var precis inne på den här websidan: http://web4health.info/sv/answers/ed-psy-selfhate.htm
Där skrev de nåt intressant:
Att inte tycka om sig själv, att känna sig nedstämd och deprimerad, är exempel på känslor som tidigare varit undertryckta, och som kan komma fram när man försöker ta itu med sitt matmissbruk. Istället för att smita undan från de svåra känslorna, behöver man ta itu med dem. Det första steget är att lära sig känna igen de verkliga känslorna, att förstå och acceptera att kravet efter mat egentligen inte är den verkliga känslan, utan bara ett substitut för att smita undan från att behöva känna olika obehagliga känslor.
Det här med undertryckta känslor verkar komplicerat och svårt att komma åt tycker jag. Dvs vad ska man göra åt de känslorna när man väl står där ansikte mot ansikte med dem och låter hetsandet trösta???
Face the fear, finns det ett uttryck som heter. Men jag känner mig mest som en slarvig Robin Hood: "Jaaa, jag vill kämpa..men vart f-n är min pilbåge!?"
känner igen det där så väl. Varje gång man hetsäter är det sista gången, så då måste man passa på att hetsa rejält för dagen efter ska man ju börja sitt
nya liv och aldrig hetsäta något mer. Man lever aldrig i nuet, utan tänker bara på vad man ska förändra dagen efter. För så är det varje gång jag hetsar, nu och sen aldrig mer. Och som du säger är ju maten något substitut för något annat. Man tröstar sig med maten. Så man måste nog bearbeta saker innan man blir frisk. Men vet inte. Är så
komplicerat. Hoppas du klarade kvällen utan hets. kram