Befinner mig för tillfället ute hos mina svärföräldrar på landet. Svårt med mobilt bredband häromkring kan jag säga..:) Vi kom nyss ut hit för andra dagen i rad, de bor på västkusten. Det är mysigt att vara här, de är så jordnära!

Måendet går upp och ner.. det har varit rätt ok ändå, sedan jag var hos terapeuten i tisdags. Jag är väldigt glad för det samtalet med henne och att det räddade situationen lite. Jag har dock blandande känslor. Längtan efter att va smal givetvis, samtidigt besvikelse och viss ilska och sorg över känslan att inte vara det, att vara misslyckad, att inte kunna ha på mig alla outfits jag vill ha osv osv. På något vis har jag kommit till en smärtsam insikt. Ju mer jag jobbar med mig själv och ätandet, desto värre mår jag.

Tänker på dig Ellinor, om du läser detta. Just när man faktiskt jobbar för att må bättre (dvs äta regelbundet och inte hetsäta) så släpps demonen inom en fri och visar sig med all sin kraft!! Ångest, yrsel, illamående, tilltagande oro, självmordstankar "ta mig härifrån" "vill inte mer"!! Jag känner mig som att jag befinner mig under en excorsists händer. Någon för ut en demon ur mig. Jag vill må bra och jag vet att utan att släppa kraven kring att inte äta, att va smal o så... så kommer jag aldrig bli frisk! Jag ska kämpa. Men fan vad tufft det är!

Laddar nu för middag tillagad av svärmor. Jag får inte svikta en tum från min övertygelse; att detta är enda sättet jag kan må bra igen. Jag måste äta mig fri. Trots att demonen går lös fullständigt.