Jag kontrar härmed morgonens inlägg kring mitt mående just nu, med följande:

1. att jag tog tag i jobbet rejält när jag kom dit på morgonen, fullföljde äntligen massa sysslor som blivit lidande pga mitt mående den senaste tiden. Det kändes genast bättre inombords.

2. att jag nu har ringt och bokat lunch med sambon. Jajamen, fuck U ätstörning! Dagens husman på något ställe. Monstret HATAR mig nu. Men vet ni? Jag orkar fasiken inte bry mig!! Jag får ju skit av monstret hur jag än gör.

Aldrig blir han nöjd. Aldrig. Vart man än vänder sig har man röven där bak.

Jag måste, måste, måste fortsätta gå emot sjukdomen. Eftersom livet rullar på tills ödet bestämmer att jag gått mina sista steg på denna jord, så får jag väl försöka kämpa så tillvaron blir någorlunda dräglig för mig och de närstående som jag lever för (känns det inte som att jag vill fortsätta leva så tänker jag på mina nära. Jag måste förvalta mitt liv för deras skull helt enkelt). Och det kommer jag att göra.

Och svält och hets, nja, det hjälper mig nog inte på den vägen...

Så mitt råd till alla ni därute idag får bli att: face the fear. Livet känns ju ändå för jäkligt och ångesten total oavsett om man följer monstrets röst eller inte. Så vad har man att förlora? Sin undervikt? Sitt underbara perfekta liv som ätstörd?

Åh jag orkar inte!

Nu kör vi.