L´angst brutale
Jag är helt försvarslös, bara känner hur han drar in mig i sitt våld. Tankarna plågar mig.. Alla pengar jag slösat som bara spytts upp, alla jävla år, sjukskriven på 50%, jävla nolla jävla nolla jävla nolla.
Och den viktigaste frågan: KOMMER JAG NÅGONSIN ATT FÅ ÅTERSE MIG SJÄLV?
Jag har hängt upp ett gammalt foto på kylskåpet. Från tiden innan ätstörningen. Syftet är inget pro-ana ståhej (what´s with that shit anyway?). NEJ.
Jag vill visa ätstörningen vem JAG är.
Hej jävla monster! Det här är den tjej du våldför dig på varenda dag, timme och minut! Igår stod hon bedrövad i omklädningsrum efter omklädningsrum med dina dömande åsikter rasande inom sig. Din jävel! Du sket totalt i att hon blev ledsen, du hackade på henne och till slut sänkte du henne fullständigt.
Gråter. JAG VILL INTE LEVA MED DEN HÄR SKITEN LÄNGRE!
Undrar igen om jag någonsin kommer återse mig själv?? Gör jag inte det snart vill jag inte längre fortsätta leva. Jag orkar inte leva med den här sjukdomen! Och det är i mig själv, i den misshandlade kropp och psyke som finns kvar, som jag måste hitta styrkan att ta mig bort från den här fruktansvärt starka demonen. Jag litar ju inte längre på mig själv så hur ska det gå? Kommer sjukdomen föra mig in i döden? Eller ännu värre, kommer jag leva ett helt liv fyllt av ångest och plåga?!
Svaret är egentligen enkelt.
Jag
vill
leva
och
jag
vill
göra
det
lycklig
!!!
Så hemskt att vakna på det viset. Det är lättare sagt en gjort, jag vet, men försök att inte tänka så mycket bakåt. Det som är gjort är gjort och det är inte ditt fel, det är sjukdomen som förstört för dig!
Jag är säker på att du har styrkan inom dig att bryta dig fri. Det blir inte lätt, och du kanske skall överväga att ta emot mer hjälp, men du kan! Du förtjänar att vara lycklig!
Kram
Skitjobbigt låter det! Men försök att inte ge upp! Du har gjort mkt framsteg och är verkligen på väg. I början när man är på väg mot friskhet kan hopplösheten öka, insikten om hur man har haft det och hur svårt det är att kämpa. Men det blir bättre.
Är du uppe i bra dos av medicinen? Är den mot depression eller bulimi? För mot depression kan det vara värt att prova en annan som kan fungera bättre, finns fler som är snälla mot vikten OM du inte får effekt av den här. Tar ju lite tid också.
Vet att du är lite trött på terapi, men vet inte om du har fått den fokuserade, bästa KBT-behandlingen mot ätstörning? Jag har läst mkt om den och tror på den, många blir hjälpta. Om/när du skulle orka och vilja.
Det finns alltså tid när ditt kämpande och ev lite hjälp kan ge mer resultat, redan belönas du ju ibland och jag hoppas att det blir mer och mer. Men vet själv att det är lätt att minnas när man mår extra dåligt.
kram!
Skitjobbigt låter det! Men försök att inte ge upp! Du har gjort mkt framsteg och är verkligen på väg. I början när man är på väg mot friskhet kan hopplösheten öka, insikten om hur man har haft det och hur svårt det är att kämpa. Men det blir bättre.
Är du uppe i bra dos av medicinen? Är den mot depression eller bulimi? För mot depression kan det vara värt att prova en annan som kan fungera bättre, finns fler som är snälla mot vikten OM du inte får effekt av den här. Tar ju lite tid också.
Vet att du är lite trött på terapi, men vet inte om du har fått den fokuserade, bästa KBT-behandlingen mot ätstörning? Jag har läst mkt om den och tror på den, många blir hjälpta. Om/när du skulle orka och vilja.
Det finns alltså tid när ditt kämpande och ev lite hjälp kan ge mer resultat, redan belönas du ju ibland och jag hoppas att det blir mer och mer. Men vet själv att det är lätt att minnas när man mår extra dåligt.
kram!
Jag tänker på dig <3
Sv: Åhhh TACK! KRAM! <3
Åh min fina vän, vad jobbigt du har det.
Tänker så på dig och önskar jag var där och kunde ge dig en lång hård kram som aldrig tar slut. Känner så ofta precis som du, alltför ofta men emellanåt känns det lite lite annorlunda och det är det man får försöka komma ihåg, hur svårt den än är. Tänk på dina snygga stövlar, båda två, tänk på din vovve när hon blir överlycklig över att du kommit hem. Tänk på din sambo som pussar dig på din panna(hoppas jag iaf), tänk på alla vänner du har här som delar allt du går igenom och som bryr sig om dig.
Stor kram
Jag vet inte. Det känns som det är mig för behanding rinner av som vatten på en gås fast jag vill. Jag har nog på något sätt gett upp ja. Jag orkar inte, det gör bara ondare att slåss och jag kommer inte härifrån.
Tack...
Jo jag har påbörjat dbt som avslutats eftersom det inte fungerade. Har också provat mediciner och vägrar fler efter dom erfarenheterna. Annat erbjuds inte. Jag har stödsamtal en gång i veckan och så har det varit senaste åren. Totalt fast och inget händer och jag orkar bara inte.
Tack förresten för dina ord till mig
kram
Vad ska jag säga fina..<3
