Jenny vem?
Han jobbar till kl 18 mån, ons, tors också. Varje vecka.
Känns som att vi knappt träffas. Känns tråkigt. Jag är vråltrött när han kommer hem. Känns som att jag lever ett fake liv och fan vad jobbigt det känns! Men jag vet inte vad jag vill istället.
I vilket fall som helst, jag känner mig inte ÄKTA liksom. Varken mot mig själv eller mot andra. Varför? För att jag inte berättar hur det är!! Hur jag mår... för att jag inte sträcker ut en hand och ber om hjälp.
Att inte berätta leder rakt in i en ond cirkel där man känner sig så ensam.
Så fruktansvärt jätteensam!
Det är som att jag så förtvivlat gärna vill att allt ska vara bra så att jag håller käften. Jag vill inte att andra ska belastas av mitt dåliga mående. Jag var t ex kuttrande glad i telefonen idag när jag ringde och önskade mina föräldrar en trevlig helg. Bara för att de ska må bra. Förstår ni? Jag tänker liksom att det inte hjälper att jag berättar för någon när jag mår dåligt för de kan ändå inte hjälpa mig. När någon frågar hur jag mår tänker jag ofta: "Har du femton timmar till övers?"
Please see me, ´cause I´m right here
Och vad händer när man tänker att ingen kan hjälpa en eller att ingen skulle ha ork att lyssna på en? Jo, då blir känslan av uppgivenhet och ensamhet ännu värre. Och sen är den onda cirkeln igång.
Fast hur ska jag kunna berätta eller visa för någon hur jag mår? Jag VET ju för fasiken inte ens det!
Lyssna på detta t ex: Nästa vecka ska jag på läkarbesök (doktorn förlängde läkarintyget för några dgr sedan utan besök pga brist på läkartider...jotack!). Till detta besök har jag bett sambon följa med och berätta hur JAG mår...
!!!!
Hahaha... det är ju helt tragikomiskt egentligen!
Jag vet sällan hur jag mår, eller, jo just NU men jag kan ytterst sällan svara på frågor hur det är överlag eller varit senaste veckan eller så.
Det finns ingen annan som orkat göra något hitills, det är bara jag och jag orkar inte heller. Jag har inte provat några andra behandlingar för jag har inte ork att ordna och fixa och det värsta är att jag inte tror på något.
Deprimerad är jag inte, det är en av få diagnoser jag aldrig haft och jag har inte näringsbrist, jag är som vanligt ett fysiskt under av friskhet, jag hade inte brister ens när jag vägde som minst och inte åt i stort sett alls. Så.. det är nog inte anledningen till att jag mår dåligt.
Nej, jag kan inte acceptera att min kropp ser ut såhär och låta det vara. Inte som det är nu.
Förlåt för allt negativt, du vill ju bara hjälpa.
