I eftermiddag har jag fattat ett avgörande beslut: Jag väljer livet. Nu är jag trött på hur jag haft det under de senaste månaderna. Igår var botten nådd. Jag ska göra ett seriöst menat försök att sluta med hets, viktnedgång, svält, kräk. Jag VÄLJER livet och har funderat mycket kring detta nu. 

Flera gånger under de senaste åren har jag funderat på att ta mitt liv och påbörjat ett avskedsbrev till mina nära, men nu har jag tagit ställning: Jag VILL leva, jag vill satsa, jag vill prova att bli frisk. för hallå, vad har jag för val? Det är ju det eller döden!

Mitt övergripande mål är att jag inom en tvåårsperiod ska må bättre i den mening att jag är av med min depression samt kan leva "i princip" obehindrat från ätstörningsmonstret. För jag är ju inte trög, jag vet att det inte är så lätt att helt bli av med honom. Han kommer kanske alltid egentligen finnas där, försöka tränga sig in. Men om 2 år vill JAG kunna styra MITT liv, TROTS att han finns där. JAG vill kunna domdera över HONOM istället för att dansa efter hans pipa som jag gör nu. Jag är så gudars trött på det! 

Fy vad jobbigt det här kommer att bli tjejer! Och jag kommer väl falla tusen gånger... suck. MEN min sambo är invigd i mina planer som är att nu försöka mitt bästa varje dag med följande: 

 - Återhämta mig kroppsligt från ätstörningen (dvs uppnå min kropps normalvikt, få mensen tillbaka osv)
 - Äta tillräckligt, regelbundet och varierat (dvs frukost lunch middag och 2-3 mellanmål)
 - Tugga ordentligt och dricka tillräckligt
 - Be om hjälp/stöd om jag behöver det (fr terapeuten/telefonstöd, sambon, familj, vänner)
 - Vila om jag behöver/vill det och värna om min sömn
 - Inte självskada, hetsäta, spy och/eller svälta
 - Försöka mitt bästa att delta i aktiviteter och socialt umgänge
 - Så långt det bara går tänka positivt, vara mindful och vara lättsam (inte gräva ner mig i analytiska tankar i onödan utan faktiskt försöka klara vardagen mer med en "klackspark")
 - Acceptera "o-perfekt" (nytt ord haha) och lära mig att "ha tråkigt"
 - Identifiera, och i så fall försöka bryta, tvångshandlingar/tankar

Allt detta ska jag försöka med sekund för sekund, minut för minut, dag för dag och jag ska börja om ifall jag faller. Och falla... ja, det är jag fullständigt övertygad om att jag kommer att göra många gånger. Men allt är värt ett försök och nu har jag grunnat så länge på det här så nu är det dags.



Min sambo ska stötta mig genom att visa kärlek, ömhet och stöd (speciellt före och efter måltider samt när jag i övrigt har ångest och tjockkänslor). Detta ska han göra bland annat genom att påminna mig om hans kärlek till mig, snacka skit om ätstörningsmonstret, hitta på saker med mig om jag mår dåligt efter exempelvis en måltid (t ex gå en kissrunda med hunden, motorcykeltur, diska tillsammans osv), trycka min hand i jobbiga situationer, som vid sociala tillställningar och måltider. Tryckningen betyder för övrigt "vi mot världen och monstret, jag älskar dig". Han ska även påminna mig om vårt underbara gemensamma liv som börjar på riktigt NU och bara kan bli bättre härifrån.

Jag har skrivit ner allt det här på ett papper som vi nu har liggande på vårt vardagsrumsbord och jag har redan påbörjat min resa genom att äta tacos tillsammans med min kille ikväll, på en VANLIG tallrik (inte assiett!) och jag tog mina portioner under överinseende av honom för att inte deala med monstret. Känner mig jävligt stolt nu.

Så nu återstår det och se hur många och djupa fall som finns på denna nya väg jag nu tagit av på, haha! I vilket fall som helst lär ni känna igen mig och min blogg även fortsättningsvis. Bara kanske liiite mer motivation att faktiskt jobba i rätt riktning. Kram på er mina kära vänner där ute! (ska kika in till er nu)