HEMSKT!!!
Mina föräldrar var där. Och för att göra en lång historia kort så har jag och min pappa inte den bästa relationen sedan jag insjuknade i ätstörningar. Han blir väldigt lätt förbannad och har genom åren kallat mig både det ena och det andra, samt pressat mig på olika sätt. Med påtryckningsmedel som att jag orsakar mina föräldrar och syskon stort lidande, att han och mamma inte kan sova. osv osv...
Nu efter kalaset så åkte min sambo iväg till en styrelseträff och jag blev själv hemma, då ringer pappa på min mobil. Vi byter några fraser och sen sätter helvetet igång. Några delar:
"Jenny, nu MÅSTE vi göra någonting åt det här!! Vi ser ju att det inte är bra med dig, ALLA är oroliga!! Jag och mamma kan inte sova så oroliga är vi! Går du i behandling??? Hur går det?? Så här kan vi inte ha det längre!!"
Jag är så ledsen...orkar inte prata med dem mer nu, vill inte ha sånt här i ansiktet på mig!!! Jag borde stannat hemma från det där JÄVLA kalaset!!!!! T o m tårta åt jag!!! Och jag VAR DÄR!!! Men aldrig ser någon det man verkligen gör. De ser bara till ytan och JA, jag SER för jävlig ut just nu. JAG VET DET!!!!! Men lämna mig ifred, låt mig bara vara!! Det blir inte precis bättre av det här. Jag blir inte mer sporrad för att jag får höra hur jävla oroliga alla är för mig. Känner mer ångest just nu, orkar inte vara den sjuka dottern som bara sabbar för resten av familjen längre! Han fattar inte hur ont det gör i mig att få det i ansiktet.
Nu är det slut, nu skiter jag i dem. Det värsta är att jag tryckte av hans samtal mitt i en förbannad, ilsken harang och känner jag honom rätt är han säkert på väg hit as I write this. Vi har messat lite nu också..mamma och jag.
Åh, hörni... jag är så ledsen...:( allt blev bara värre nu! Jag kan förstå deras oro, men JAG kan inte ta ansvar för deras hälsa och sömnproblem just nu, det går bara inte. Om de behöver stöd måste de söka det nån annanstans än hos mig. Fan vad dåligt jag mår nu...
Nu skiter jag i allt. Är så jävla trött på att ha dåligt samvete och vara ett jävla kvitto på en psykisk sjukdom. Tänker säga till sambon när han kommer hem att han får lämna mig, för jag orkar inte vänta längre på att han kommer göra det. ORKAR INTE. ORKAR INTE. ORKAR INTE. Jag ska leva själv, det är väl bara så det är. Inte fan gör det mig bättre att ständigt gå runt med dåligt samvete för alla andras skull iaf.
Hatar mig själv just nu, fattar hur ego jag måste låta, men det är verkligen en jävla kväll idag.
En sak är säker: det blir INGA fler släktkalas för min del, DET är en sak jag är säker på!
Förlåt.
Dina föräldrar vet säkert inte hur de ska bete sig på bästa sättet gentemot dig. De är människor utan utbildning/expertkunskaper inom ÄS (förmodar jag) så de beter sig förmodligen inte så som vi med ÄS tycker att de borde förstå att de skulle göra. Och det gör oss jävligt upprörda för de kan vara så oförstående i våra ögon. Det verkar ju som de vill ditt bästa men de kanske yttrar sig klumpigt? Hoppas att du mår bättre snart. Kram
Vännen, vad jobbigt. Det ar svårt nar andra lassar over sin oro pa en. Säkert menar dina foräldrar väl, men det blir ju sa fel. Det var verkligen det sista du behover just nu!
Men snälla du, be inte din sambo lämna dig. Du är inte i rätt sinnesstaming for att ta sådana beslut.
(Jag ar kvar i England, så jag ber om ursäkt for att jag inte orkar leta rätt på alla prickar)
Stor kram! Jag hoppas det känns bättre i morgon.
