Bekännelse

Min ätstörning går verkligen fram och tillbaka, och upp och ner. Det kan säkert ni läsare märka. Ibland är jag sjukt motiverad att bli frisk och ibland är jag som uppslukad av sjukdomen. Just nu är det det sistnämnda.

Även att jag sliter med mina frukostar och kvällsmål just nu (vilka jag kommer hålla i om jag så ska gå av på mitten!) så måste jag bekänna att de flesta timmar däremellan spenderar jag med att planera, köpa och genomföra hets och kräk. Idag har jag haft 5 "sessioner". Det är välplanerat, nästan som gjort av en fullkomlig regissör. Jag ljuger t o m på jobbet för att kunna åka hem och hetsa och kräkas tidigare än jag egentligen slutar jobba!



På något sätt tycker jag det är fruktansvärt jobbigt, självklart gör jag det. Men just nu är jag inne i äs-bubblan som omsluter mig och mina sessioner får mig så himla avslappnad. Jag har pratat med min terapeut om det. Sagt att hets och kräk ger mig så oerhört mycket på kort sikt. Det är: gott, "förbjudet", tar bort min ångest, hjälper mig fördriva tid, får mig att slippa ta ansvar för annat osv. Vi har givetvis kontrat detta med att diskutera de fruktansvärda konsekvenserna på lång sikt. Meningen är såklart att dessa med tiden ska nå fram till mig och få mig motiverad att välja en annan väg.

I början av min ätstörning var det mer så att hets var något som "bara kom", jag var helt i våldet på hetsen och kunde inte hindra mig i allt jag vräkte i mig. Så försökte jag kräkas i ren panik, vilket självklart inte gick eftersom jag inte planerat så jag fått i mig vätska osv under hetsens gång. Jag var som i trans.

Nu är jag också som i trans, men har mer "kontroll" över förloppet (fast jag egentligen såklart inte har någon kontroll alls på ett sätt). Det är planerat vad jag ska köpa, vad jag ska äta, att jag ska spy, vad jag ska dricka osv. Jag undviker toaletten utan föredrar att spy i påsar så jag ser hur mycket som kommit upp (det låter HELT FÖRBANNAT SJUKT när jag skriver upp det så här, och det är det ju också..). Men likväl är det sant! Sen slänger jag påsarna innan sambon kommer hem. Städar och diskar, fräschar till mig och sen är det som att inget har hänt när han kommer hem... snacka om skådespel!



Jag skriver det här för att jag börjat känna för er. Er som jag följer dagligen och som följer mig. Jag vill berätta hur det verkligen ligger till och jag hoppas att ni inte känner besvikelse, men jag är sjukare än någonsin på många sätt. SAMTIDIGT som jag skaffat mig mycket verktyg som jag ändå tror är början till slutet av min ätstörning. Jag HOPPAS det iaf och jag hoppas att mina nya tag med terapi, samt mer ordentliga måltider är en del av slutet på ätstörningen.

Tack för att ni läst... Ikväll ska jag och killen på bio; Pirates of the Caribbean. Hoppas jag inte somnar i salongen.

strakt av dig att delge dig hela storyn för oss alla.. jag värderar inte dig , jag förstår dig.. men jag hoppas att du är lite snäll mot dig själv ibland för det är du värd.. kram

Precis så där är det för mig ... antagligen för många bulimiker. Först kommer hetsarna efter strikt diet, "det bara blir".. men sen går man vidare. Då man funnit charmen i att hetsäta och spy? -.- Och då planerar man. Ser fram mot. Ljuger. Ja, nästan gör vad som helst för att få sin hets ! urs.



Ang mail så skriver jag in den i e-post kommentarsfältet nu, antar du ser den då?



hmm ris,smör,kryddor kanske låter skumt i mångas öron. Men som invan bulimiker är inget konstigt numer:P Jag har kört popcorn som jag doppar i smörgåsmargarin?! Ris med hamburgerdressing och diverse andra skumma kombinationer! Men det är ingen höjdare precis haha.

När jag läste detta inlägg kom jag att tänka på detta avsnitt av Intervention, du bör se det: http://www.youtube.com/watch?v=8Aj-5ShrghQ&feature=related



Förresten tycker jag mycket om din blogg och känner igen mig något otroligt i den.

Det är starkt av dig att skriva ut allt detta, självklart ska du göra det också, det är ju din blogg, det är ju en äs-blogg, o vi är här stötta o hjälpa men samtidigt dela erfarenheter.



Jag känner igen mig. Jag har aldrig hetsat o spytt flera ggr per dag (jo nån gång tror jag det var 2 ggr föressten, va helt död efteråt..) utan det har varit max några ggr i veckan.. antingen planerat eller oplanerat, o i övrigt ätit normalt. så det där med planerande känner jag igen, allt för väl.. och att se fram emot det.. JA. inte alltid men många gånger då de va planerat iaf, då de va JAG som bestämde.. eler så. för mig precis som för dig gav det en såndär kick, ett lugn efteråt.. en slags medicin.. blah. kände mig äcklig när jag höll på men efteråt fräschare än någonsin och glad o hoppful (oftast) sjukt. Jag såg det också som okej, vande mig på nått sätt, de gick bra, kände mig alltid smal (var för smal också..) , mådde inte dåligt av det. Men det gjorde jag sen. Deprimerad till tusen o helt likgilig, alltid trött, ingen energi. Levde för stunden o vissa stunder va underbara, men annars så.. nä..

Man måste precis som du säger, hitta nått annat som ger en samma kick.. för mig är det just nu att INTE äta upp känslorna utan att va där, känna alt jobbigt o att de sen går över.. det är underbart, vilket jag aldrig trodde jag någonsin skulle kunna känna!! :S och att äta varje mål o verkligen njuta av dem.. jäjä.

Jag gillar att du skriver så öppet. Och jag kan förstå hur du känner, trots att jag aldrig varit lika djupt in i de..

Hur länge har du varit sjuk föressten? Jag vet inte om det kommer bli så för dig, men för mig var det iaf så att jag nådde verkligen botten en dag, eller t.om längre ner än så, såg inget roligt i någonting. DÅ var det dags för en förändring. Om de blir så för dig, så lovar jag att du kommer va så otroligt motiverad! För det är inte lätt att försöka bli frisk när man inte är det.



Kram på dig.

Verkligen tråkigt att läsa att det är så dåligt just nu. Men att inse själv hur sjuk man är starkt i stället för att förneka det och hålla upp en fasad att allt är så mycket bättre än vad det är. Så länge man inte är ärlig mot sig själv kan man inte bli frisk. Tycker det verkar som du och din sambo har ett ärligt förhållande. Även om en del är hemligt med spypåsar och så. När jag träffade J för 4 månader sedan visste han också från första början om min svåra panikångest och äs. Kan inte gå in i ett förhållande och ljuga. Jag är ju sjukskriven sedan 2003 också, så killen skulle ju ändå fatta att något är fel. Men går ju så upp och ned. Hade ett långt tag nu med dagliga hetsätningar. Men har nu inte hetsätit på ca 2 veckor. Hoppas det vänder snart för dig. KRAM