Att vara i ett förhållande när man har ätstörningar
Jag har fått en del frågor kring min sambo och hur han/vi hanterar min ätstörning. Bland annat du "Ella" och likadant Sofie. Blir rörd av era erfarenheter och visst, det ÄR inte lätt att leva i ett förhållande samtidigt som man lider av ätstörningar!
Jag har ända sedan början av vårt förhållande (3 år) varit mer eller mindre öppen om mina problem. Berättade det redan första kvällen då han bjöd på middag och jag satt med ätstörningen vid bordet och kände mig helt panikslagen...
Nu det senaste året har jag t o m berättat detaljer kring att jag hetsar (samt att jag spyr), vad jag hetsar och vart jag gör det (t ex i bilen på väg hem fr jobbet, samt i vårt hem). För mig har det varit en oerhörd lättnad! Jag kan förstå om man inte vågar berätta för sin kille, men samtidigt tror jag att det underlättar att man faktiskt gör det. Är det ni två mot världen, så KAN han ta det! För min egen del brottas jag med jättejobbiga känslor om jag inte kan prata om detta som är mitt innersta bekymmer just nu. Och älskar man varandra så ska det, i min värld, mer till än själva AVSLÖJANDET för att förhållandet ska gå åt skogen.
En sak som varit viktig för vårt förhållande är att min sambo har gått i familjeterapi för att lära sig hantera mina känslor och bemöta mig i min sjukdom. Han har fått lära sig bl a att validera mig, att berömma mig, att ställa frågor på ett avväpnande sätt (ej attackerande).
Jag ser också till att försöka mitt bästa att berätta när något trycker mig, t ex om han börjar smeka mig och visa att han vill ha sex, när jag bara känner NEEEEEEJ! Då säger jag: "Jag måste berätta en sak för dig, just nu mår jag inte speciellt bra. Ätstörningen gör att jag mår jätte, JÄTTEdåligt i min kropp. Att ha sex nu skulle vara väldigt svårt för mig. jag försöker göra mitt bästa för att tankarna och känslorna över kroppen ska försvinna, för jag älskar dig och vill så gärna vara nära dig". När vi pratar om det så löser det sig och klart han förstår och inte vill tvinga mig till sex om han märker att jag inte vill/njuter av det.
Ofta försöker vi visa tillgivenhet på andra sätt, att kramas mycket, säga att vi älskar varandra osv.
Men visst, det är skittufft oftast, för vardagen kan bli jättekomplicerad. Han får t ex ta med sig bröd och skorpor till jobbet för att jag inte ska hetsa och slänga det! Haha... usch... jag bryter ihop när han lagar mat ibland, samt att jag avskärmar mig och ibland gör ätstörningen att jag bara känner att han är ivägen! Jag följer heller sällan med och dansar nuförtiden (vilket han saknar jättemycket) osv. Han anser att vi lever två separata liv och att ätstörningen hindrar vårt förhållande från att utvecklas (få barn, skaffa hus mm). Tufft att höra, men jag vet ju att det är så.
Jaja, det var en del om det... fråga gärna mer om ni undrar något.
Skönt att höra att du kan vara så pass öppen med din sambo, och att han faktiskt gått i terapi t.o.m för att förstå dig!
Jag har berättat "allt" för min pojkvän. Tog kanske 4 månader från det att vi träffades första gången till att jag blev tvungen att berätta om jag ville ha kvar förhållandet. blev så komplicerat med undanflykter och att jag titt som tätt avbokade att ses någon timme innan... Så jag har berättat en hel del detaljer precis som du.
Även sexbiten har jag försökt förklara nu på senaste då det gick åt helvete med det, då jag inte orkade ha fasaden och ha sex fast jag absolut inte ville. Men det är svårt. Även om han ena stunden säger att det är okej... så vet jag ju att han vill. Känner hela tiden pressen. Får panik bara han rör mig. Jag tycker inte ens om att sova ihop. Känner mig obekväm. Vill inte bli nuddad alls då jag ska sova... då är jag riktigt "öppen" för ångest/panik. Lixom, speciellt om jag vaknar till och inte är beredd av att han flyttat närmare mig. Då får jag panik. Så fort det är morgon flyger jag ur sängen för att slippa ligga kvar (och slippa pressen av att mysa på morgonen)
känns inte rätt mot honom heller. I min värld vill jag aldrig mer ha sex typ -.- Vilket förhållande! Han däremot vägrar inse HUR dåligt jag mår av det. Han tror att det ska gå över och bli "som vanligt", att jag bara har en dålig period. Att jag kämpat med ångest över sex-biten i de 11 månader vi varit ihop... det går som inte in i hans huvud, fast jag säger det. Hans "bli som vanligt" innebär ju att jag då ska gå tillbaks till när jag bet ihop och hade sex fast jag absolut inte vill och bara mår ännu sämre av det... Jag vill inte det. Jag vill aldrig mer ha sex när jag inte vill. (Och mitt problem är att det inte bara är ätstörningen som ligger bakom hatet till sex/närhet. Det gör det ännu mer komplicerat :( Även om jag känner mig okej i kroppen känner jag mig inte okej med sex. Åh)
Nu ska jag sluta skriva^^ känns som jag svävar ut och kommentaren blir jätte lång haha
kram på dig
Så starkt gjort av dig att lägga alla korten på bordet! Det känns skönt när man väl gjort det. Jag förstår precis hur det är att ha en relation när man inte mår väl själv. Hade ju det tidigare men det sket sig... Berodde inte bara på mig dock... Men jag förstår hur du har det. Det är inte lätt. Men älskar han dig så kämpar ni tillsammans för att det ska bli bättre och han lämnar dig inte om han älskar dig. Men ibland är det det man önskar... iaf gjorde jag det. Ville bara va ensam...
Har du tänkt nåt på inläggning?
Tänker på dig o finns här!
Kram <3
Jag jämför det också med missbruk. "abstinensen", stirrigheten, längtan, behovet - Av att hetsäta och spy. Det kan i vissa fall både lugna och stänga av, och ge extrem ångest (precis som alkoholism, drogmissbruk etc). Ibland kan det vara som att jag verkligen MÅSTE få göra det, no matter what!
Och du har så rätt. Inget är viktigare än ätstörningarna. "Allt" jag bryr mig om är tankar om att bli smal, att fasta, hetsäta, spy, träna, planera matdagbok etc. Det är svårt att få plats med kärlek för någon annan. Speciellt med allt det egna självhatet. Och tyvärr blir det ju att jag sätter min bulimi före allt annat. (Före pojkvän,vänner,skola etc.) Värdelöst är det ju :/
Det måste ju ändå vara så att man är så fast i det här, så lurad av bulimin... Att man bara tror att man vill hetsäta och spy. Att bulimin nästlat sig in så vansinnigt i hjärnan på en, att man tror att hetsen är ens "allt". Och får en att bli livrädd för ett liv utan hetsen..
Men jag hoppas verkligen du har rätt! Att vi blir fria från detta någon gång! För ett liv där allt inte kretsar kring mat/vikt/kropp verkar så mycket bättre... så mycket mer energi tillövers för annat.
kram
