Igår hade jag som jag skrev en mindre bra dag (dock var söndagen värst och idag känner jag mig ok igen). Ringde min mamma en sväng på eftermiddagen ang en kommande födelsedag och nämnde då att jag mådde lite sämre just då.

På kvällen knackade det på dörren, hunden gick bananas och utanför stod.. pappa. Först fick jag massa konstiga tankar; Det är en intervention!! Han är i konspiration med min sambo!! De tänker ställa mig mot väggen!! Jag vill dö!! osv osv. Panik panik.

Men han kom bara pga det jag sagt till mamma ang mitt mående. Började fråga mig hur jag mådde, om jag äter medicin, hur jag jobbade, hur terapin är upplagd och hur den fungerar. Fy fan vad jobbigt det var. För er lite nyare läsare kanske jag ska berätta att min relation till pappa inte är den bästa.. mår rätt dåligt när jag tänker på hur det var/jag mådde när jag bodde hemma hos dem. Vi hamnade i jobbiga konflikter hela tiden och han kallade mig för massa saker och skällde ut mig varje dag pga mina ätstörningar. Dvs helt fel taktik för att hjälpa, stötta och motivera... dock förståelig på många sätt (oro, rädsla osv).

En sån grej som han gjorde igår får säkert honom att känna sig bättre, att ha visat att han bryr sig, få reda på fakta osv, men jag mår bara sämre av det... hatar såna frågor, de får mig bara att känna mig uttittad, granskad, bevakad, tvingad att svara m.m. Medans han då tycker att om vi inte pratar om mina problem så hymlar vi med att de finns... helt fel... jag pratar om dem, men inte så mycket med nära och kära utan med professionella som vet hur de ska handskas med mig och känslorna.