Jahapp
Min sambo är iväg hos sina föräldrar, vi var bjudna dit idag. Men jag orkade inte. Förlamande trött. Orkar inte vara social faktiskt... jag vet att de accepterar mig (även om de inte kan förstå det här med ätstörningar och depression) och att jag hade fått vila hos dem om jag velat. Men vem sjutton vill åka på bjudning och inte vara med? Inte jag iaf. Undantaget var väl igår kväll då jag sov en stund i så fall...
Men samtidigt ville ätstörningen så gärna vara själv med mig och han har verkligen fått umgås ordentligt med mig idag. Suck... Får ingen ordning på maten just nu!! Fan!! Det är en så stark kraft det där. Alla är i vägen för monstret; "Du SKA isolera dig, ta dig bort från alla som försöker krossa mig för utan mig är du ingenting. INGENTING. Fattar du det?"
Brorsans ord igår ekar i mitt huvud: "Jenny, var det så här livet skulle bli? Ska du missa allt roligt i livet bara på grund av en sån sak som maten? Vill du inte bli frisk?"
Förlåt mig... förlåt min svaghet, min obeslutsamhet, min oförmåga att se klart och se bortom den här ångestbubblan... förlåt för det. Jag inser att mitt liv rullar på dag för dag, timme för timme. Och att jag förmodligen kommer se tillbaka en dag och undra vad fan jag höll på med. Varför jag inte bröt det onda långt tidigare.
"Syrran, det har fått hålla på alldeles för länge nu! Kan du inte bara ge dig fan på att bli frisk?!"
Jag vill... så förtvivlat gärna. Hade jag bara kunnat välja ja eller nej, stanna i skiten eller inte.. klart jag valt att bli frisk då. Men jag är inte redo... jag är inte redo för den ultimata kampen än. Ungefär så känns det. Jag är inte färdig med ätstörningen...
WHY?
Jag hoppas det kommer en dag när man verkligen kan känna att "Nu är det nog"...OCH att den känslan kommer vara bestående. Inte bara vara en sådan där flyktigt bekant.
Gårdagen gjorde du SÅÅÅÅ bra. Fokusera på den och att du klarade av det, med bravur dessutom. Att det inte går lika bra idag, det är så det kan vara och låt det få vara så idag då. Det är ok, bara du inte fastnar i det. Stor kram på dig.
Min fundering är om man någongång kommer att vara "klar" med äs.. jag tror att lär sig hitta ett sätt att förhålla sig till den.. att den kommer att finnas i ens liv men att den inte kommer att få ta lika stor plats till slut.. Du var skitduktig igår gumman.. sträck på dig.. förstår att det är tungt idag.. det får vara så idag o hämta krafter.. imorrn är du säkert på banan igen.. stor kram
Det kommer, jag lovar. Du behöver inte stressa för då kommer det troligtvis inte gå ändå eftersom du inte är redo och kommer då inte kunna satsa full ut. Det tillfället/dagen kommer, då du känner att nu, nu vägrar jag detta mer.
Tänk på gårdagen och dagen innan också väl? som gick så bra. Du ÄR bra, med eller utan ätstörning. Ditt egenvärde kan ingenting ändra på.
kram!
Ps. Det var så lite så:) bara glad om jag kan dela med mig och sprida lite pepp!
