Vem är jag?
Känns som jag fullkomligt öser på med inlägg nu, men det är så mycket tankar som snurrar i huvudet ikväll.
I morse på jobbet när jag hade ångest kändes det som en annan sorts ångest än den jag haft innan. Det var som dödsångest. Jag är rädd för ätstörningens konsekvenser och symptom. Samtidigt som jag tycker mig se allt lite luddigt och kanske inte fullt greppar allvaret.
En sak är i alla fall säker: Jag ser inte längre en pigg, fräsch och snygg tjej i spegeln (vilket jag kunde tycka att jag var innan jag drabbades av ätstörningar). Faktum är att jag faktiskt inte vet vad jag ser i spegeln längre. Jag reagerar knappt på min spegelbild förutom att jag drar in magen så långt jag kan och granskar mig ur alla vinklar och vrår. Men jag REAGERAR inte! Jag känner liksom inget längre. Vad och vem finns bakom de där trötta ögonen?
Jag ser en trött tjej med stora svarta ringar under ögonen (och ögonen vill bara falla ihop hela tiden). Men jag vågar inte riktigt känna efter VEM jag är och hur jag reagerar på det jag ser. Jag har en störd kroppsuppfattning det är jag medveten om, men kan ändå på ett konstigt sätt faktiskt se verkligheten (tror jag). Och jag VET att jag VILL ha en annan verklighet och leva ett liv utan ätstörningar! Och jag önskar så att jag hittar mig själv snart igen, för jag är här någonstans. Jag har bara vant mig vid att stänga av mig och mina känslor... och det är ju jättesynd egentligen...
Åhhh... pusselbitarna går inte ihop! Och nu slutar jag skriva innan jag svävar ut fullständigt. Kram på er!
Ätstörningens syfte är ju just att stänga av känslor. Det är något man tar till när verkligheten blir för jobbig. Nu när du har börjat äta igen kommer du återfå dina känslor och ha möjlighet att ta reda på vem du är. Det är ingen lätt process, det kommer att göra ont och medföra ångest. Men du vill ju inte heller stanna kvar där du är nu?
Jag tycker att du är jätteduktig! Och jag säger det igen, du behöver vila just nu. Att ni inte har något inplanerat i helgen kanske är bra, kanske behöver du bara ta igen lite sömn och få vila.
Kram
Du kommer hitta pusselbitarna, men det kommer ta tid. Tålamod vännen. Och jag säger som Anni; "Nu när du har börjat äta igen kommer du återfå dina känslor och ha möjlighet att ta reda på vem du är. Det är ingen lätt process, det kommer att göra ont och medföra ångest". Men DU kommer klara det. Du kommer att hitta tillbaka till dig själv, vännen. En dag.
Kram på dig!
